Jag har varit på resande fot hela veckan. Freds pappa har hållit kontakten med sonen, själv har jag ringt honom ett par gånger, men han har inte velat prata med mig. Man kan undra varför? Men så är det ibland. Ikväll ringde jag honom. Han hade inte tid att prata alls, slängde luren i örat på mig direkt.

Rickard som jobbar hos Fred idag, berättade att Fred varit på födelsedagskalas hos en granne. Han hade sett fram emot det jättemycket och varit så glad, men då de skulle gå vägrade han. Trots det - efter lite lock och pock - gick han med på att gå dit och då han väl var där hade han roligt.

På senare tid har Fred inte velat gå hemifrån, och när han hälsar på här hos oss föräldrar, så vill han inte gå ut, bara vara inomhus. Förut gick han gärna till moster Ewa och hälsade på - eller vi kunde åka till mormors grav och sätta blomster. Nu vill han inte lämna huset. Det är likadant i gruppbostaden. Han vill inte gå på promenad, och i påskas då de hyrt en stuga i fjällen ville han inte ens åka skoter - som han älskar! Vad är det som händer? Jag oroar mig förståss. Har han ont nånstans? Har hans syn försämrats? Har han ångest? Är han rädd för något? Fred har blivit så stilla, han vill bara vara hemma.  Var är min glade vän som älskade nya äventyr? Jag vet inte vad som händer och han kan inte berätta. Mitt lilla hjärta - så svårt det är att inte kunna hjälpa min älskade son. Jag tror inte att det är något överhängande som händer, han verkar inte medtagen eller sjuk. Men ändå är det något ...

Det har varit mycket analyserande runt detta, både här hemma hos oss och i personalgruppen på personalmötena. Men nu känner jag det som så - att om Fred vill ha det så här så följer vi med honom. Det är viktigt att vi pratar om hur det är - men också att vi inte analyserar sönder allt, utan även ser till att följa Fred i hans val.  Kanske är det en period bara, eller så är Fred äldre och känner annorlunda mot förut. Jag vet inte. Vi fortsätter att försöka inspirera och motivera honom till nya saker, men jag ser också att där jag förut såg framsteg och framtid - där finns nu även steg bakåt och stagnation. Det skrämmer mig - men det måste kanske få vara så. Fred är medelålders, kanske vill han ta det lugnare bara. Han är trygg hemma, då får det vara så just nu. Och jag är glad över hans trygga hamn, hemma i hans eget lilla hem. Där mår han allra bäst. Älskade son - nyss när jag ringde var det kväll, småprat och lite lördagsmys. Det gjorde mig så glad. Älskar dej, pojken min!

Måndagen tillbringades hos Fred.  Han har redan så fint i sin lägenhet - men nu skulle vi fräscha upp lite - och framför allt skulle vi fixa en "kommunikationsvägg". Det var Eva Karlsson, Freds kontaktman i gruppbostaden, som kom med det goda förslaget! Så - nu har vi rutat in en bit av köksväggen - mellan kylskåpet och fönstret - med svart färg. Först målade vi - jag menar alltså att Freds pappa gjorde det - en bit med magnetfärg. Där ska vi sätta upp Freds matsedel som förändras från vecka till vecka. Sen målade vi över allt med svarta-tavel-färg för att få ett tydligt underlag för hans pictogrambilder. På den färgen kan vi också skriva med vit krita - kanske något telefonnummer eller annat viktigt. Eller rita en glad gubbe. Kul! När vi ändå var igång så blev det en hel del annat gjort också - en ny matta kom på plats, nya tavellister...

Att vara så här hos Fred en hel dag och greja och dona tillsammans - gjorde att vi kom på en massa nya trevligheter för att bättra på i Freds hem. Det var en rolig dag för oss alla och en utvecklande dag. Att göra något tillsammans med Freds Eva - att skratta tillsammans och hitta på nya saker tillsammans - det är att skapa förtroende och gemenskap. Vad Fred tyckte? Ja, inte vet jag. Men jag tror han tyckte att allt var ett fröjdefullt företag. På bilden fixar pappa Staffan och Eva till en list för pictogrambilderna.

Idag börjar jag med att tacka Agneta för din kloka kommentar i samband med mitt tidigare blogginlägg om att "släppa taget".

"...det som också är värt att nämna i sammanhanget är ju att många föräldrar gärna skulle vilja (och behöva) släppa taget om de bara kunde känna sig trygga i förvissningen om att barnet ifråga möttes av den kunskap och professionalism som hon eller han har rätt att kräva. Det finns alltför många vittnesbeskrivningar kring hur det brister kring rättigheter och bemötande. Om du vet hur skör tillvaron är utsätter du inte ditt barn för mer påfrestningar än vad du vet att han eller hon klarar. Därav många förälders kämpande. Här kan föreläsare och utbildare på olika nivåer fylla en viktig funktion genom att berätta om vilka konsekvenser som ligger bakom många föräldrars till synes oförmåga att släppa taget. Hälsningar Agneta"

Jag tog mig friheten att klippa in hela kommentaren här i bloggen - för förklaringen är så grundläggande! Om man skulle se "släppa taget" som en process på en tidslinje, så kommer givetvis det Agneta skriver före det jag skrev i mitt förra inlägg. Jag talar alltid om detta i mina föreläsningar och jag har skrivit om det i mina böcker! Först måste mitt barn vara tryggt och erhålla såväl god omvårdnad som respekt och ett gott bemötande. Först därefter finns det möjlighet för mig som förälder att kunna ta ett steg tillbaka.

Jag föreläste i Halmstad för många år sen och talade om precis det som Agneta och jag är så helt överens om - om hur den kompetens, professionalitet och det ansvar som personal använder i arbetet med min son - ligger till grund för hur jag som förälder i förlängningen kommer att kunna gå vägen framåt. Då viftade en ung man i publiken med handen och så sa han: - Du kanske aldrig kan släppa taget? Och det beror kanske på att du håller det där taget för hårt? Du kanske har för mycket kontrollbehov? Och jag - vad skulle jag svara? Annat än:

- Har du nån gång reflekterat över ifall du som personal kanske ibland tar emot det där taget lite för löst? Kan det ibland vara personals oförmåga att "ta emot taget" som ligger bakom att föräldrar fortsätter att hålla i, och ser det som svårt eller omöjligt att "släppa taget"?

När jag åkte därifrån fick jag förfrågningar om att komma tillbaka, men så blev det inte. Och på omvägar fick jag höra att jag varit en provocerande föreläsare. Var det den enkla frågan som fick en del att ta det jag sa som en provokation? Men tänkte dom verkligen efter? Var inte min fråga viktig och berättigad? Det vet jag att den var. Såväl jag som Agneta har varit med så länge att vi vet att det finns mycket professionell och ansvarstagande personal. Men vi har också varit med så länge att vi vet att motsatsen också finns där ute!

Idag behövde jag morra! Kram på er - jag har nya solstolar på altanen, nu tar jag mitt morgonkaffe där och sen har Freds personal lovat att skjutsa hem honom idag, så jag ska baka blåbärsmuffins tills han kommer. Nu har jag morrat färdigt - för när jag tänker på att Fred ska komma så spritter det till i bröstet och jag måste le.

KRAM på er hälsar Maud