Nu har det gått en tid sen våra böcker publicerades, och vi här på förlaget har bestämt oss för att sänka priserna på våra böcker. Vi vill att våra böcker ska göra nytta, och därför vill vi hjälpa till från vårt håll så att ni kan beställa fler böcker. Om ni köper 10 böcker eller fler, så får ni dessutom 10 %. Om ni vill ha era böcker signerade - skriv det på beställningsraden så skriver vi en hälsning. Klicka på "Butiken" - och beställ så många böcker ni behöver!

..... och förresten - har ni sett att hemsidan är lite "ny"? Ungefär som tidigare men lite förenklad och uppfräschad! Kram på er i kylan som håller i sig! /Maud

I en artikel i Kyrkans tidning - behandlas ämnet "villkorslös kärlek". Jag är intervjuad om mitt föräldraskap och om hur min föräldrakärlek - som de flesta andras - var så stark att jag själv "stod på näsan".

Men det är ju så det är. Mina barn har alltid kommit först - jag har älskat dem från den sekund de föddes. De är viktigare för mig än allt annat. Och då Freds funktionsnedsättning och svårigheter gjorde livet svårt - inte gav jag upp min kärlek för det! Jag tycker att alla barn har rätt att förvänta sig villkorslös kärlek - inte bara bli älskade då de är snälla och duktiga.
Jag älskar mina barn, när de är snälla och duktiga - men jag älskar dom även när dom ställer till det. Sen kan jag ju tänka mig att journalisten egentligen ville få fram det faktum att då ett specifikt barns behov blir enorma - då är det lätt att se så lite till sig själv som förälder att man till slut kan bli sjuk.
Ja - så blev det för mig - och så kanske det måste få bli.
Det här kan man diskutera så klart. Hur länge ska man som förälder försöka? Hur länge ska man orka? Hur länge ska barnet gå före en själv eller resten av hela familjen - andra syskon till exempel.
Ja snälla nån - vem kan svara på det?
Har man rätt som förälder att sluta orka? Har man rätt att börja ta lite mer plats - att låta övrig familj ta mer plats?
Ja - givetvis. Men det är inget som någon annan kan komma och tala om - när det ska ske och hur. Var och en har sin livsväg att gå - och var och en måste hitta sin väg. Det jag har försökt göra i mina böcker och i mina föreläsningar har varit att sätta ord på just detta. För jag tror att det är viktigt att vi pratar om det - att vi delar med oss av våra livsberättelser.
KRAM - från en mamma som orkar ibland - och ibland inte - men som alltid alltid älskar villkorslöst.
Maud

I Falkens författarskolas regi (www.studieframjandet.se/forfattarskola) leder jag en distanskurs - "Skriva för läkedom". Det är både roligt och givande - och det bästa är den berättarglädje som jag utläser då jag får texter från mina kursdeltagare.

Trots att flera skriver om minnen som har varit jobbiga - så finns det en glöd, en stark magi i berättandet, i skrivandet. När jag idag fylldes av en kursdeltagares berättarkraft när jag läste - fick jag:

Veckans idé: (som jag härmed vill dela med mig av)
Ceremonier och rutiner har varit bra för mig runt mitt eget skrivande. Det har varit viktigt för att jag skulle kunna få fart och flyt i skrivandet. Rutinerna har medverkat till att skrivandet blev en del i min vardag. Somliga skriver när behovet kommer på - andra känner motstånd (jag också ibland) - men tar till slut tag i det och gör det man bestämt sig för. Det finns massor av känslor och upplevelser runt det egna skrivandet. För mig är nog skrivandet i grunden en fråga om självdisciplin. Hur är det för dig?
Mig har det hjälpt att bygga upp rutiner kring skrivandet - det har gett mig en känsla av att "gå till jobbet/kursen". Ett verktyg för att verkligen se till att skriva det som vill bli skrivet, är att avsätta tid till det. Kreativiteten kommer igång när tiden för skrivandet är inne - eller egentligen redan tidigare - när vi vet att snart är det dags. Rutinerna hjälper hjärnan att ställa om och fokusera och det blir lättare att lägga bort alla andra måsten. Oavsett om du har lust att skriva eller inte när skrivtiden är inne, blir tiden effektiv på ett eller annat sätt. Små egna ceremonier kan hjälpa dig att komma till ro för att skriva. De kan bestå av de mest skilda små saker, allt från att brygga en stor kanna te, till att sätta på din älsklingsmusik på svagt ljud. De små förberedelserna främjar skrivarkänslan på samma sätt som en sångare, skådespelare eller idrottsman tränar och förbereder sig inför sin uppgift.

Veckans förslag:
När du har bestämt sig för att genomföra en kurs – eller ett eget skrivprojekt, varför inte avsätta en kväll i veckan (förmiddag/eftermiddag/annan passande tid) för kursen/projektet? Om du skulle gå en kurs i verkliga livet - skulle du troligen ha en tid att passa. Det är lätt att skjuta på skrivandet då du "går kursen när du vill" - och det är en stor frihet att kunna göra det. Samtidigt kan det vara en fälla. Mitt förslag är att du funderar över dina egna rutiner - och det vore jätteroligt att få höra hur det går!

Veckans extra skrivpuff:
Nu då vintern har sitt isande köldgrepp om oss, minns jag min barndom - hur mina raggsockor - som var nedvikta över pjäxorna, var fulla med snökulor då jag kom in efter snölekarna. Hur mormor fällde ner vedspisens ugnslucka, lade några vedträn där, och hur jag fick lägga mina kalla fötter på vedträna för att "tina upp". Skriv om ett eget vinter- och köldminne!

Varm skrivarhälsning - i iskylan!
Maud
kursledare Falkens Författarskola