När man blir bjuden på middag

Skriven av Maud Deckmar . Inlagd i Blogg.

Vilken skön lördag jag hade. Jag måste få berätta att jag tecknade en kvinnogestalt på en blå bakgrund, och jag funderar fortfarande på fortsättningen... Ska hela bilden  gå i blått? Vet inte, funderar hit och dit på färgval. Den här bilden ska vara en del i mitt tema om "Ingen annan..." Det händer ibland då jag målar att jag får en pirrande känsla i kroppen. Långt ifrån alltid, men den här gången pirrar det. Det betyder att den här bilden KAN bli bra. Pirret är något slags hopp och kanske lite tro också att - nu händer det! Nu får jag till det! Återkommer med bild på Deckmars Galleri då den blir klar. På fb alltså. 

Sen blev jag och maken bjudna på middag hos Fred, sonen. En superglad kille mötte oss i dörren, och som han brukar sprang han genast in och speglade sej i sovrummet. Vad betyder dom där speglingarna för honom? Alltid när han blir glad springer han och tittar sig i spegeln. Blir han dubbelt så glad när han ser sig själv så glad? Bekräftar han sin glädje genom att verkligen SE sin egen glädje? Hur som helst så kände vi oss välkomna och det bidrog Lena till, som jobbade hos Fred i lördags. Det var städat och fint hos Fred, penseerna blommade ute på hans altan, och det doftade gott från grytor och kastruller. Vi fick en härlig middagsstund ensam med sonen, och senare påhälsning av hans entourage. Hemma hos Fred finns både ensamma stunder tillsammans, och möjlighet till gemenskap och sällskap. 

Jag älskar verkligen vardagslivets fröjder. Inte var det så enkelt att gå i pension. Det var en blandning av lättnad, sorg och saknad. Ett arbetsliv var över. Jag kände nåt slags sorg över att nu, då jag är som mest erfaren, har skaffat mig så mycket kunskap - så ska jag inte längre dela med mig. Det tog lite tid att hitta balansen och det tycker jag nog att jag har gjort nu. Och i denna balans ligger en större uppskattning av just - vardagslivets fröjder. Jag inser värdet av att jag målar, att jag städar och planterar. Och allt annat. För visst är det heliga uppgifter att sköta om hemmet, sköta om våra viktiga relationer och att sköta om oss själva så att vi får uttrycka oss på våra alldeles unika sätt. 

Nu - mina vänner - ska jag börja den här underbara dagen som jag har fått vakna till, med att gå ut och meditera hos vårfåglarna, med katterna intill och kanske med en god kopp the att smutta på. Jag är tacksam för livet och för dagen och för alla älskade människor jag får gå bredvid. Kramar /Maud