Min personliga vilodag - eller vilostund

Hej allihop igen! Jag är uppvuxen i ett hem med stark gudstro och bibeltrogenhet. Jag fick lära mig att söndagen är vilodagen. Då skulle inget göras, på sin höjd fick jag gå ut och leka med min bästa vän John en stund. Men framför allt var det förmiddagsmöte på Filadelfia och emellanåt kvällsmöte också. Och söndagsskola på morgonen förstås - så egentligen kan jag ju idag fundera över det där med vilodag. Men säkert vilade både min mormor och min mamma i sin starka känsla för gud och att göra det rätta. Och då var det ju gott så. De var goda kvinnor och jag uppfostrades av dem på det sätt de ansåg bäst.

Min mamma var också familjeförsörjare. Under mitt första liv då jag levde enbart med henne och mormor, försörjde hon oss alla tre. När hon sedermera gifte om sig och födde många fler barn, kan jag nog säga att hon var den som i första hand (åtminstone på senare år) försörjde sin stora familj. Så starka kvinnor har jag haft som förebild. Men ibland kan ju det starka också bli ett beroende, och jag kan ibland tänka att jag (som Tommy Hellsten skriver om) - faktiskt insjuknade i styrka. Att inte vara besvärlig, att inte be om hjälp, att alltid klara sig själv - var viktigt för mig. Inte så att jag medvetet lät bli att leva i omvärlden eller satte en ära i min styrka, utan jag gjorde nog bara så som jag trodde det skulle vara. Jag visste kanske inget annat.

Med åren har jag dock förstått vikten av att leva i en omvärld där jag får vara besvärlig, jag får ta plats och jag får faktiskt be om hjälp. Jag kan idag tänka att det är ett bristtänkande och en snålhet att aldrig be om hjälp. Andra människor vill betyda något för oss, andra hjälper gärna till, och det är i själva verket generöst att kunna vända sig till familj och vänner och sträcka ut handen när vi behöver. Jag jämför när jag själv får ge lite av min tid och kunskap när en medmänniska sträcker ut sin hand - det känns gott att få vara till nytta ibland. Det känns gott att få prata, få en kram eller ge en kram.

I allt detta starka - som jag inte är ensam om - har jag upptäckt att det är så viktigt med en vilodag - eller när livet är sånt att det inte går - en vilostund, en oas alldeles ensam. Var aldrig rädd för att stå upp för dig själv och ta din vilostund/dag när du behöver den. Det är generöst mot dig själv - och det får vi inte glömma, att generositeten gäller också oss själva.

Som helledig måste jag inte välja söndagen som min vilodag. I själva verket väljer jag helst inte någon helgdag som vilodag, och det beror nog snarast på att det är då andra är lediga så att jag kan få umgås med älskad familj och vänner. Så mina helger handlar mycket om socialt umgänge numera. Och som helledig kan jag i så fall gärna välja måndagen som vilodag. Då går jag gärna i morgonrocken extra länge, tar ett bad i mitt härliga badkar, smörjer in mig extra noga och helgar min vilodag genom att göra den lite extra trivsam och rofylld på de sätt jag kan. Sommarhalvåret kan jag ta med mig en termos ut i skogen och bara njuta av dofter och syner, jag kanske slår mig ner på en stubbe en stund.

För det är ju det vilodagen eller stunden är till för; vila, förnyelse, vitalisering, glädje - och jag kan inte nog rekommendera lugnande ritualer (jag mediterar gärna en stund - det finns många fina ledda meditationer på youtube). Där kommer också gärna musik in - mina gammeldags CD-skivor är guld. Dessutom ägnar jag en stund åt tacksamhetsboken som jag skriver i varje dag. Att varje dag komma ihåg det jag har att vara tacksam över, är också en träning som har lett till att jag idag är mycket mer glädjefylld än jag någonsin varit. Att skriva mina dagliga fem tack i min bok, har hjälpt mig att fokusera på allt jag har - istället på allt jag inte har.

Mina vilodagar är inte perfekta - de blir som de blir. Men idag är det min avsikt att ge mig själv kraft och inspiration inför den kommande veckan. Sen blir dagen som den blir. Det som sker det sker.

Många varma kramar till dej från måndagsmorgonsfilosofen och pensionärsprinsessan /Maud