Skip to main content

Vernissage i lördags - mitt crescendo

Hej igen! Jag är så glad - så glad - för alla vänner och bekanta och obekanta som kom till min och Eva Alexanderssons vernissage i lördags. Miljön på Gamla Lanthandeln i Krokom är bäst. Gamla väggar, gamla möbler - kakelugnar och kaminer - och överallt hade Carina - ägaren - eldat. I denna mysiga miljö hängde våra färgexplosioner, till glädje eller förtret. Vad vet jag... men jag tror mest till glädje. Jag tycker om mina tavlor med texter, och jag vet att fler tyckte om dom. Jag fick faktiskt sälja några. Jippiiii. Även om inte det var huvudsaken så var det lite som ett gott betyg. Å vad jag är lycklig som får vara med om så fantastiska dagar. Det blev en pärla på mitt livs halsband!

Men så igår - dagen efter crescendot - infann sig den stora Tomheten. Jag känner igen den och hade väntat mig precis den tomheten. Den kommer alltid som ett brev på posten då ett projekt är avslutat. Jag har varit med förr. Och jag tänker - att då jag jobbar med ett projekt, är det härligt. Länge är det härligt. Mot slutet - några veckor före avslut - kommer så stressen. Jag börjar vakna tidigare på morgonen, ligger och tänker på saker som inte blev bra, som jag behöver förändra. Jag börjar måla kl 06 i stället för att leva på mina lugna morgnar. Jag skulle ju hinna måla ändå - men den inre stressen tillåts plötsligt styra. Alla mina kloka tankar är som bortblåsta. Nåja inte alla, men jag börjar tänka bort mina behov igen.

Ibland i livet har jag känt mig utmattad i slutet av ett projekt som varit en utmaning, och som jag har arbetat intensivt med under lång tid. Oftast har det räckt att ta några dagar ledigt och vila - och sen återuppta jobbet i en lugnare takt. Men även jag - som så många andra - har varit redigt utbränd. Det är länge sen nu, men jag har det med mej som en kunskap. Och jag tänker att den utbrändheten - första gradens utbrändhet - är en följd av att man levt i obalans under åratal, så att det som skulle ha varit en tillfällig situation, har blivit en livsstil. Javisst - där har jag också varit. Men inte den här gången, långt ifrån. Inte är jag utbränd, långt ifrån.

Men jag har lätt att bli lite vidbränd. Jag är en känslig typ. Jag orkar inte så jättemycket, min energi kan säga hej och goodbye för en stund. Och när jag blir så här trött och tom så är jag den enda som kan göra de förändringar som måste till. Som att säga: STOPP! Jag väljer ett lugnare tempo nu en tid. Jag avstår från att göra allt jag tycker är kul, jag väljer och tackar ja till lite "lagom" för en tid. Jag återtar mina rutiner, jag sitter i min lugna ateljé. Jag gör som tjuren Ferdinand, jag luktar lite på blommorna. Skriver några ord. Småstädar lite. Drar upp morötterna ur landet. Letar ett recept på morotssoppa. Ringer mina älskade nära och kära. Ber att få en extra kram. Ger bort en extra kram. Och så kommer kraften tillbaka. Var mitt målarprojekt värd allt detta? Absolut. Det gäller att spänna bågen ibland. Men inte så den brister. Det är det som är livet.

Kram och kärlek från Maud

 

  • Träffar: 4338