Skriva för läkedom
2010-01-11 00:00 |
  
I Falkens författarskolas regi (www.studieframjandet.se/forfattarskola) leder jag en distanskurs - "Skriva för läkedom". Det är både roligt och givande - och det bästa är den berättarglädje som jag utläser då jag får texter från mina kursdeltagare.
Trots att flera skriver om minnen som har varit jobbiga - så finns det en glöd, en stark magi i berättandet, i skrivandet. När jag idag fylldes av en kursdeltagares berättarkraft när jag läste - fick jag: Veckans idé: (som jag härmed vill dela med mig av) Ceremonier och rutiner har varit bra för mig runt mitt eget skrivande. Det har varit viktigt för att jag skulle kunna få fart och flyt i skrivandet. Rutinerna har medverkat till att skrivandet blev en del i min vardag. Somliga skriver när behovet kommer på - andra känner motstånd (jag också ibland) - men tar till slut tag i det och gör det man bestämt sig för. Det finns massor av känslor och upplevelser runt det egna skrivandet. För mig är nog skrivandet i grunden en fråga om självdisciplin. Hur är det för dig? Mig har det hjälpt att bygga upp rutiner kring skrivandet - det har gett mig en känsla av att "gå till jobbet/kursen". Ett verktyg för att verkligen se till att skriva det som vill bli skrivet, är att avsätta tid till det. Kreativiteten kommer igång när tiden för skrivandet är inne - eller egentligen redan tidigare - när vi vet att snart är det dags. Rutinerna hjälper hjärnan att ställa om och fokusera och det blir lättare att lägga bort alla andra måsten. Oavsett om du har lust att skriva eller inte när skrivtiden är inne, blir tiden effektiv på ett eller annat sätt. Små egna ceremonier kan hjälpa dig att komma till ro för att skriva. De kan bestå av de mest skilda små saker, allt från att brygga en stor kanna te, till att sätta på din älsklingsmusik på svagt ljud. De små förberedelserna främjar skrivarkänslan på samma sätt som en sångare, skådespelare eller idrottsman tränar och förbereder sig inför sin uppgift. Veckans förslag: När du har bestämt sig för att genomföra en kurs – eller ett eget skrivprojekt, varför inte avsätta en kväll i veckan (förmiddag/eftermiddag/annan passande tid) för kursen/projektet? Om du skulle gå en kurs i verkliga livet - skulle du troligen ha en tid att passa. Det är lätt att skjuta på skrivandet då du "går kursen när du vill" - och det är en stor frihet att kunna göra det. Samtidigt kan det vara en fälla. Mitt förslag är att du funderar över dina egna rutiner - och det vore jätteroligt att få höra hur det går! Veckans extra skrivpuff: Nu då vintern har sitt isande köldgrepp om oss, minns jag min barndom - hur mina raggsockor - som var nedvikta över pjäxorna, var fulla med snökulor då jag kom in efter snölekarna. Hur mormor fällde ner vedspisens ugnslucka, lade några vedträn där, och hur jag fick lägga mina kalla fötter på vedträna för att "tina upp". Skriv om ett eget vinter- och köldminne! Varm skrivarhälsning - i iskylan! Maud kursledare Falkens Författarskola
Skriv en kommentar (0 Kommentar)
|
Ögonblick
2010-01-06 00:00 |
Föreningen Autism ger ut en tidning som heter Ögonblick. I det senaste numret som kom strax före jul, finns en artikel med - som jag skrivit. Bild på mej och Fred - ett gudabenådat ögonblick då tiden stod stilla. Ett särskilt ÖGONBLICK!
För ibland står tiden stilla då vi träffas. Då Fred är i sig, då hans ögon är medvetna och då han ser rakt in i mina ögon. Då han kanske kommer nära och ställer sig näsa mot näsa med mig. Ögon nära och rakt in. Kanske till och med ett par armar runt min rygg - inte alltid - men ibland. Så ljuvligt. Eller dom där gångerna då han kommer från köket med en kaffekopp i näven och ett spjuveraktigt leende. "Sätt på pannan, morsan - jag är kaffesugen!" Jag förstår nog okväden visa emellanåt! Då är vi också nära - och den där närheten är så läkande och lägger sig som balsam över alla de andra gångerna. Min Fred. Och kanske har det också att göra med mig - att jag också är i mig själv mera ibland - då jag har både tid och frid. Och att han känner av det - för han är så känslig för stämningar min Fred. Och vem är inte det! Några varma tankar om närhet en iskall januaridag. Minus 24! Värmebölja från vännen Maud Släppa taget?
2010-01-03 00:00 |
Den här julen har vår dotter med familj varit hemma och firat julafton. Det innebär att Fred stannade kvar för att fira jul i sin gruppbostad. Vad jag många gånger har önskat att han skulle kunna fungera tillsammans med fler människor - tänk vad han skulle kunna ha tillgång till! Sin syster och svåger, syskonbarn, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner! Släktkalas och jular och midsomrar! Fester och påhälsningar.
 Men Fred fungerar inte så. Han klarar inte av att träffa många människor samtidigt. Han har svårt för att träffa barn som är oförutsägbara, som hoppar och springer och skriker till och skrattar. Han klarar inte av långa stunder i taget. Så - vi har måst välja bort allt det där med traditionella kalas och samlingar för Fred. Jag har sörjt för hans skull och för vår skull. För allt han kunde ha haft, men inte har tillgång till på grund av sin funktionsnedsättning. Jag har varit förbannad på autism, det som autismen har gjort med Fred. Men till slut har jag måst acceptera sakernas tillstånd. Fred skulle alltså fira jul med en enda personal i sin gruppbostad i år. Övriga grannar hade åkt hem till sina föräldrar (bara det!) - och övrig personal var följaktligen ledig. Mitt mammahjärta undrade - hur ska det bli på julafton? Blir det torftigt för Fred? Orkar en personal upprätthålla någon form av stämning under en så ensam julafton? Kommer Fred att få julmat och juleljus och får han känna någon slags julfrid? Och till slut måste jag till och med förstå att det måste få vara så här. Jag kan inte vara där och se till att Fred har julstämning samtidigt som jag är här och ordnar jul för mitt andra barn och mina barnbarn. Freds syster som också har samma rätt som han att få komma hem till oss föräldrar och fira jul. Och hennes små barn, våra barnbarn som vi också vill ge stämning och fröjd. Nu firar de jul här hos oss vartannat år. Och lätt är det aldrig att låta Fred fira sin ensamma jul. Men det går. Och lite lite lättare blev det då Ola, Freds enhetschef, sa: Det är vår uppgift att se till att Fred har en bra jul här hemma hos honom. Och du får lita på att vi ska ordna det bra! Och då får jag träna på tillit. På att någon/några andra, personal, också kan göra det bra för Fred. Jag får träna på att lita på andra. Inte släpper jag taget för det. Men när jag känner att någon annan för en stund tar ett bra tag - kan jag lossa lite på greppet. För det är det det handlar om: Vem tar taget då jag släpper det? Och - inte minst - hur håller man i det där taget? ... några nyårstankar från vännen Maud Om ord och hur de påverkar oss
2009-12-14 00:00 |
"Har du tänkt på hur starkt vi påverkas av ord - de vi själva tänker, de vi ser och läser varje dag, de vi hör omkring oss? Jag har börjat förstå att det är mer än vi tror och att det betyder att jag själv har ett ansvar att välja mina ord väl, både dem jag tänker, säger och omger mig med." De här kloka orden står först i nyhetsbrevet som jag fick idag från Carolina Gårdhem som har startat företaget Kreativ insikt. |
