Idag har Stefan Hanberg från Radio Jämtland varit här för att intervjua mig. Hans program heter "Mitt eget rum", och han reser runt i Jämtland och intervjuar kreativa människor. Han berättade om krukmakare han mött, konstnärer, filmare, författare... ja, och så mej då!



Vi pratade inte särskilt mycket om böcker, utan mera om själva skrivandet. Och det fick mig att tänka på hur viktigt mitt skrivande är för mig själv. Jag har alltid skrivit mycket. Redan som barn skrev jag och ritade. Det var ont om papper, men jag fick alltid de fina papperspåsarna av mormor, då hon handlat på Strandlunds i Fränsta. Jag klippte upp dom i botten och i ena sidan, och sen slätade jag ut dem så gott det gick, och så skrev jag.
Då jag gick på Wargentinsskolan, ingick något som kallades "Specialarbete" i sista klassen. Mitt specialarbete var "Svenska sagor med illustrationer". Jag har fortfarande den röda pärmen kvar, där jag präntat sagorna med min finaste handstil. Inga datorer då inte, inte ens en skrivmaskin. Men jag drömde om att bli barnboksförfattare.
När vår son var liten, visste jag ganska tidigt att jag ville skriva en bok för att berätta om det annorlunda livet vi fick med honom. Men jag kände också att det var för tidigt att skriva. Det skulle inte ha blivit läsbart för en läsare om jag skrivit mitt i kaos, mitt i det svåraste. Så jag väntade.
Så småningom utbildade jag mig inom skrivandet, läste Kreativt skrivande under två år vid Mittuniversitetet. Man kan kanske inte lära sig att bli författare, men helt klart blev jag en mer medveten skribent. Jag ville inte bara "skriva av mig" själv, utan berätta en läsvärd historia om ett annorlunda liv. Sen dess har jag gått flera kortare utbildningar och fortbildningar. Förra våren var jag i Sevilla tillsammans med 7 andra romanförfattare. Vi gick en kurs i Ann Ljungbergs (författarcoach och förläggare) regi. Det var en magisk vecka där jag verkligen kände hur viktigt det är för mig att få träffa likasinnade. Jag njöt av att ha funnit min flock. Det var förunderligt härligt att prata med människor som, liksom jag, njöt av att prata skrivande, läsa upp ett stycke, få eller ge respons eller bara vara i skrivprocessen. Och alla visste vi hur det är att skriva. Vi pratade motgångar och medgångar - kände igen oss i varandra.
Just för det här igenkännandet är jag också så glad för min skrivande dotter Jenny och för mina skrivande vänner Irja, Eva A och Eva G, Maggan och Karin (gänget på bilden). (Hallå - jag är glad för HELA min familj och ALLA mina vänner - men när det gäller skrivandet - så är jag extra glad för dessa skrivande människor.) Jag har funnit min flock, dom som förstår just den här delen av mitt liv.
För mig är skrivandet viktigt. Även då jag inte vill skriva - för så kan det vara ibland. Jag kan känna ett stort motstånd. Ändå är det i skrivandet jag vill vara. Det är i skrivandet jag hänger ihop och förstår mig själv. Jag tror faktiskt att jag förklarar mitt liv för mig själv då jag skriver.
På torsdag släpper jag min nya bok - Ärrvävnad. Genom att skriva den har jag på distans kunnat följa min egen väg från kamp - genom acceptans och förändring - fram till läkedom. Visst är skrivandet ett sätt att bearbeta liv och upplevelser. Men det är också en konst att veta när tiden är inne att berätta historien.
Med skrivarglädje
Maud

Jag läste en gång en berättelse som jag inte minns så klart, men den var ungefär så här:



En kvinna gick till en brunn för att hämta vatten. I varje ände av oket hon bar, hängde ett krus. Hon hade en ganska lång sträcka att gå från brunnen till sitt hem. När hon fyllde krusen till brädden, visste hon att det ena var helt, och skulle vara fyllt hela vägen hem. Och hon visste också att det andra var sprucket, och att vatten skulle läcka ur det hela vägen hem, att det bara skulle vara halvfullt vid hemkomsten.

En dag frågade en man hon mötte på vägen, varför hon inte skaffade sig ett nytt krus, då han såg hur vatten sipprade ur det, ner på vägrenen. Hon svarade:
- Jag har gått den här vägen med mitt vatten varje morgon lång tid. På vägen, där jag släpat mitt hela krus, har inte en droppe vatten fallit. Där är vägen lika ökenartad som förr. Men titta i diket, där mitt spruckna krus har droppat vatten, där blommar det och grönskar hela vägen från brunnen till mitt hem. Den grönskan ger mig glädje.

Jag ryser på överarmarna då jag skriver det här - fast min återgivna berättelse inte är lika fin som den ursprungliga. Men andemeningen är stark! Det är i våra livssprickor som vår mänsklighet sipprar ut, som vår själ och ande visar sig inför andra. Det är när livet brister för oss - när vi kanske ibland kan tro att det som sipprar ut är bara kraftlöshet och svaghet - det är då vi så småningom grönskar alltmer. När förståelsen för oss själva och för vår omvärld får oss att mogna och växa, att se mera, att våga släppa på krav och styrka, för att i stället glädja oss åt grönskan, åt leken och skönheten i det lilla. I all enkelhet. På vägrenen.

Idag ska jag leka så mycket jag hinner. Jag ska virka små roliga blommor och dekorera en tröja som jag tycker om - men som fått små hål. Idag känner jag inga krav - jag ska vattna vägrenen!

Kram på er, vänner!
Maud

Det är kallt i Jämtland - det håller i sig ordentligt. Samtidigt har vi inte haft en så vacker vinter på många år. Den är som när jag var liten. Massor av snö, stora fält med orörd snö, höga vallar där plogbilarna har gått, tunga vita granar, rimfrost och ... min vän Åreskutan... I går morse försökte jag fotografera, himlen som var starkt rosa, färgade hela fjället rosa... Skönhet går inte att beskriva - bilden blev ingenting - gick inte att återge verkligheten.



Igår kväll åt jag en god middag med en god vän som nyss fyllt år. Vi talade många timmar om stort som smått. Vi har känt varann länge,närmare 30 år. Hon berättade minnen från sin dotters barndom, en dotter med Downs Syndrom, och om hur det kändes då hon föddes. Och jag berättade i min tur små minnen från Freds uppväxt, om känslor då vi fick hans diagnos, om gamla saker som länge legat gömda.
När jag lagt mig tänkte jag vidare. Jag tänkte på hur viktigt det är att sörja. Jag vet inte egentligen hur mycket jag sörjde över Freds diagnos, gravt utvecklingsstörd och autistisk. Det var så mycket att ta hand om, så mycket vi skulle lära oss, så mycket vi skulle förstå, så mycket nytt vi skulle möta. Och samtidigt som vi fick hans diagnos föddes också hans lillasyster.
Det var många känslor som trängdes då, lycka över det nya livet - och sorg över en svår diagnos,rädsla och oro över hur livet skulle bli för oss alla. Och så lycka igen... över den nyfödda... som en berg- och dalbana.
Jag växte upp som den äldsta av 8 syskon. Jag lärde mig tidigt att det var viktigt att vara duktig och att inte besvära, och att alltid försöka klara mig själv. Och jag fortsatte att leva upp till det jag en gång lärt mig, länge gjorde jag det. Det tog tid innan jag förstod - att om man inte sörjer då man får en diagnos, ett sorgebesked -eller vad det nu är för svårighet man står inför - då kommer sorgen förr eller senare ikapp.
Och även då vi har sörjt - då jag har sörjt så mycket att jag trott att jag är "färdig" - så inser jag att färdig blir jag aldrig. Men det läggs liksom en "filt" över den svåraste sorgen. Den ligger där, lite genomskinlig, men ändå som en invand medpassagerare till slut. Det som har hänt har hänt, men jag har lärt mig leva med det.
Så en dag händer något igen. Någon ringer från gruppbostaden. Fred är sjuk. Han får inte vara kvar på sitt jobb. Hans käraste personal ska sluta. Eller - han är deprimerad. Och jag rycker ut för att hjälpa honom så gott jag kan. Det är då jag känner av sorgen igen. Jag trampar liksom igenom den där genomskinliga filten, det blir hål i väven. I ärrvävnaden. Det kommer en trött droppe blod. Inte mer än en droppe, men ändå. Jag lägger mig inte ner och sörjer svårt. Men jag påminns, jag blir trött, jag blir orkeslös, jag gråter lite kanske och jag berättar för någon av mina närmaste.
Jag är inte längre duktig hela tiden. Jodå, visst händer det att jag bär mina bördor lite längre än jag egentligen orkar, jag är ju bara en människa, jag blev den jag blev.
Men idag kan jag också gråta ibland, jag kan be om hjälp emellanåt. Jag har fortfarande svårt för att vara "besvärlig" och ta plats - men det är så skönt så skönt att få en kram, att någon kär vän håller om mig då jag är ledsen. Att jag får lägga huvudet i någons knä, hos någon som stryker mig över pannan och säger: Lilla vän. Lilla vän.
Det räcker. Det räcker hela vägen.

Glöm inte att be om hjälp. Det är svårt - jag vet. Men viktigt. Lika viktigt som att sörja precis så länge som vi behöver. Även om andra tycker att det räcker. Vi vet själva.
Kram från Maud