Igår fick jag tidningen Stridsropet, Frälsningsarméns tidning, med posten. Jag blev både lite chockad - och glad  - då jag såg mitt eget ansikte "pryda" hela omslaget. Så roligt!

Det var en regnig dag i början av december som jag blev intervjuad av redaktören Karin Larsson på Sthlms Central. Och nu är artikeln publicerad under vinjetten "Personligt".

Och här sitter jag och reflekterar över rubriken - "mamman som tog sitt liv tillbaka". Jag har ju alltid haft mitt liv! Men visst har det också varit så att rollen som Freds mamma under många år växte sig så stor, att andra roller - eller områden - i mitt liv krympte mycket på bekostnad av denna kämpande mamma. Ändå försökte jag ge övrig familj så mycket jag ändå förmådde, och det var för mig, som det nog är för många av oss - att den som får den minsta tiden och omtanken till slut är man själv. Det är lätt att fastna i ledsnad, uppgivenhet och maktlöshet och det är lätt att bli kvar i en livslång kamp. Själv gick jag till slut in i en depression, som blev både lång och svår, troligen beroende på alltför många års trötthet och svårigheter. Jag är oerhört glad över att jag hittade vägen igenom - och jag är tacksam över att jag hade kraften att be om hjälp. Samtal med kloka och goda vänner var viktiga - men den professonella hjälpen var också till stor nytta!

Det fanns många vändpunkter, kanske läste jag något - kanske sa någon något viktigt som föll rakt ner i min djupaste förståelse. Jag minns ett sådant tillfälle då jag satt i en kyrka, och kören sjöng psalmen "Härlig är jorden". Orden "tidevarv komma, tidevarv försvinna" återkom, och plötsligt blev de trösterika för mig, då jag insåg att ingenting är för evigt. Ingenting är för evigt kamp och svårigheter. Allt förändras, kamp och svårigheter kan förbytas i lösningar och ljusning.

Idag accepterar jag på ett nytt sätt både min son och allt som är som det är med honom. Våndan och svårigheterna runt honom och hans livssituation återkommer med jämna mellanrum, men den tiden är förbi då jag alltid våndades och var ledsen. Min inställning är att jag lever i glädje. Det innebär inte att jag slår klackarna i taket varje dag, jag gråter också ibland. Men inställningen hjälper mig att återvända, att inte lägga mig ner och ge upp. Fred har fått vara till stor välsignelse! Och jag har fått dela hans liv. Ser fram emot besöket hos honom i helgen!

KRAMAR till alla från vännen Maud

Nu har det gått en tid sen våra böcker publicerades, och vi här på förlaget har bestämt oss för att sänka priserna på våra böcker. Vi vill att våra böcker ska göra nytta, och därför vill vi hjälpa till från vårt håll så att ni kan beställa fler böcker. Om ni köper 10 böcker eller fler, så får ni dessutom 10 %. Om ni vill ha era böcker signerade - skriv det på beställningsraden så skriver vi en hälsning. Klicka på "Butiken" - och beställ så många böcker ni behöver!

..... och förresten - har ni sett att hemsidan är lite "ny"? Ungefär som tidigare men lite förenklad och uppfräschad! Kram på er i kylan som håller i sig! /Maud

I en artikel i Kyrkans tidning - behandlas ämnet "villkorslös kärlek". Jag är intervjuad om mitt föräldraskap och om hur min föräldrakärlek - som de flesta andras - var så stark att jag själv "stod på näsan".

Men det är ju så det är. Mina barn har alltid kommit först - jag har älskat dem från den sekund de föddes. De är viktigare för mig än allt annat. Och då Freds funktionsnedsättning och svårigheter gjorde livet svårt - inte gav jag upp min kärlek för det! Jag tycker att alla barn har rätt att förvänta sig villkorslös kärlek - inte bara bli älskade då de är snälla och duktiga.
Jag älskar mina barn, när de är snälla och duktiga - men jag älskar dom även när dom ställer till det. Sen kan jag ju tänka mig att journalisten egentligen ville få fram det faktum att då ett specifikt barns behov blir enorma - då är det lätt att se så lite till sig själv som förälder att man till slut kan bli sjuk.
Ja - så blev det för mig - och så kanske det måste få bli.
Det här kan man diskutera så klart. Hur länge ska man som förälder försöka? Hur länge ska man orka? Hur länge ska barnet gå före en själv eller resten av hela familjen - andra syskon till exempel.
Ja snälla nån - vem kan svara på det?
Har man rätt som förälder att sluta orka? Har man rätt att börja ta lite mer plats - att låta övrig familj ta mer plats?
Ja - givetvis. Men det är inget som någon annan kan komma och tala om - när det ska ske och hur. Var och en har sin livsväg att gå - och var och en måste hitta sin väg. Det jag har försökt göra i mina böcker och i mina föreläsningar har varit att sätta ord på just detta. För jag tror att det är viktigt att vi pratar om det - att vi delar med oss av våra livsberättelser.
KRAM - från en mamma som orkar ibland - och ibland inte - men som alltid alltid älskar villkorslöst.
Maud