Jag träffade Jessica häromkvällen. Hon berättade att hon läst Amelia och sett mitt namn. Jag blev förstås nyfiken - men hon berättade inget. Nej, sa hon - jag kommer förbi med tidningen så får du se själv!

Igår fick jag den. Amelia nummer sex från februari 2009. På sidan 101 fanns boktipsen. Där tipsade man om en bok som heter: "Daniel pratar inte" av Marti Leimbach och utgiven av Wahlström och Widstrand. Jag citerar: Att få ett autistiskt barn är en av de tuffaste utmaningarna man kan ställas iför som mamma. Böcker är till hjälp och stöd för dem som drabbats och vi andra får en chans att förstå hur det känns genom att läsa. Men "Daniel pratar inte" är alltför träigt skriven för att gripa tag. Läs hellre "Stjärnor, linser och äpplen" av Susanne Schäfer eller "Freds bok" av Maud Deckmar, böcker om autism från 90-talet som finns på biblioteket om du har tur.
Slut citat.
Men gissa om jag blev glad. Tänk att redaktören på Amelias boksida kände till Freds bok! Tack - jag vill ju att mina böcker ska spridas. Och nu på morgonen fick jag också mail från en läsare som skrev att min nya bok Ärrvävnad är så bra och att den bör spridas till all omsorg i Sverige.
TACK igen!
Det har ju givetvis fladdrat rejält i magen då jag skulle släppa boken ifrån mig - då inbjuder jag ju givetvis till tyckande av vem det vara må... Men så är det ju när man publiceras.
Nu är jag så glad idag över de här glada tillropen och så går jag ut i världen med kärlek och tillförsikt.
Det räcker till dej också!
Kram Maud

 

Varje morgon (som jag har möjlighet) läser jag en inspirerande text för dagen. Idag läste jag: Var alltid en förstklassig version av dig själv i stället för en medelmåttig version av någon annan. Trot eller ej - men det var Judy Garland som sa det. Jag funderade vidare på vem jag egentligen skulle vilja vara istället för mig själv, men kom inte på någon speciell. Men visst skulle jag vilja vara god som moder Theresa, vacker som Viveca (gamla svenska filmstjärnana - vad hette hon...var det Lindfors?), vis och klok som Jesus och snäll som Stefan Einhorn.

Men ofta är jag en usel moder Theresa, en usel Viveca, en usel Jesus och en usel Stefan, även om jag ibland kan ha stunder då jag nuddar vid stjärnorna. Men - däremot är jag en rätt så bra Maud. Det har nog tagit mig nästan hela min livstid att bli medveten om detta, att jag duger som jag är - och jag har inte varit samma kvinna sen jag insåg det. Det blev äntligen så lugnt inombords. Jag slutade kämpa. Jag är för tjock, jag är lite rynkig, jag är lite gammal, jag orkar inte allt varje dag - och det är inte bara okej - det är skönt att slappna av och duga. Om Theresa, Viveca, Jesus och Stefan skulle komma hit idag skulle jag krama om dem, säga välkommen och tro på att de ville hälsa på mig bara för att jag är jag. Och skulle jag ha fått chansen att hälsa på dom, så inte skulle det vara för att någon var vacker, god eller snäll - utan för att jag tyckte om dem för att de är sig själva.
Vare sig vi är medvetna om det eller inte, är vi ständigt programmerade av omvärlden att vara andra kvinnor/människor i stället för oss själva. Tänk så viktigt det är att vara smal till exempel. Och söt eller vacker. Vi ser till exempel i Top Model på tv hur fantastiskt vackra och smala unga kvinnor röstas ut för att de inte är tillräckligt.. vad? Men tv och tidningar lurar oss!
Vad är det de lurar oss till att vilja uppnå?
Vår dag borde i stället riktas in på att acceptera oss själva som vi är. Fundera över vad just jag vill med min dag. Självförtroendet och självkänslan blir aldrig bättre för att jag blir smalare, vackrare, mindre rynkig, kostar på mig snyggare bröst eller fettsuger mig.
Självkänslan växer däremot om jag jobbar på att få den att växa. Hittar verktygen, uppehåller mig bland människor med goda värderingar där fruktsamma samtal förs. Själv har jag måst gå i terapi för att komma rätt - och det är inget dåligt verktyg.
Vi måste inte se ut som Julia Roberts, vara underhållande som Mia och Klara eller vara lika skickliga heminredare som Lulu i Äntligen hemma. Med tanke på denna genomgripande, sociala schizofreni är det inte konstigt att de flesta kvinnor och män är oerhört förvirrade när det gäller begreppet äkthet.
Det enda vi uppriktigt kan göra anspråk på är att vara oss själva. Att jag gör mitt bästa är gott nog även om jag har en dålig dag. Vi är ofta hårda i vår bedömning av oss själva. Vi vill vara den perfekta versionen av våra idoler, alltså mycket mer perfekta än vad de själva troligen är i sin vardag. Men vi ser aldrig deras vardag, deras rinnande mascara, deras svullna ögon och putande mage.
Någonstans, någon gång läste jag om att man i den amerikanska amish-sekten avsiktligt syr in en avvikande lapp i sina lapptäcken, en lapp som inte passar in - som en påminnelse om att livet inte är, och inte behöver vara, perfekt.
Idag strävar jag efter att bara vara mig själv. Och det räcker hela vägen.
Kärlek och ljus från mig, tänk goda tankar om dej själv idag!
Du räcker till där du är just nu!
Kram Maud

Fred har nyss ringt. Robban som jobbar ikväll hjälpte honom att ringa. - Vi har varit ute och raggat lite med bilen, berättade han, och så har Fred beställt oxfilépizza med bea! - Å va härligt Robban, utropade jag - då får jag prata med Fred om allt det där!

Och så prasslade det lite, och så trasslade det lite, men så blev det tyst och jag hörde Freds kurrande läte i luren.
- Hej Fred, ringer du till mamma.. utropade jag. Och Fred lät sitt nöjda ljud. Jag bekräftade det som Robban berättat - att han ätit så god pizza och att han varit ute och raggat, och Fred skrattade till, glad för att mamma fått veta. Sen tänkte jag precis berätta att "pappa och mamma sitter här hemma och ser på Så ska det låta på tv..." - men då hade Fred redan slängt på luren. Det räckte väl då, det lilla samtalet. Kanske ville han bara berätta om raggarturen och oxfilépizzan och så räckte det att mamma fick veta -eller så ville han bara kolla om jag fanns kvar nånstans - och när han hört min röst så räckte det. Inte vet jag. Men han lägger på luren när han vill, Fred. Ibland mitt i. När han är klar.
Jag har tänkt så mycket på Fred det sista dygnet, kanske för att jag bjöd in mina närmaste till releaseparty för min nya bok - Ärrvävnad - igår kväll. Och när jag stod där omgiven av kära och nära, tänkte jag att den viktigaste personen, huvudpersonen, saknades. Men det är så det är med Fred. Han kan inte vistas i ett rum med så många människor, det räcker oftast med några få. När det blir många kan han inte riktigt hålla ihop sig. Det var därför Fred och jag hade ett eget releaseparty för ett par veckor sen - ett tårtkalas helt i Freds smak!
Någon frågade mig om jag tror att jag skulle ha skrivit böcker om jag inte fått Fred som son. Och jag svarade som jag alltid svarar när jag får den frågan:
- Jag vet inte. Eftersom jag har skrivit långt innan jag fick Fred, så kanske jag ändå hade blivit en skrivande person. I vilket fall hade jag nog inte skrivit sådana böcker som jag skriver om Fred och oss i familjen. Då hade jag inte vetat mer om det här livet än någon annan. Men nu vet jag, för Fred har lärt mig allt om svåra dagar - men också allt om tålamod, förändring och att hitta fram till ny frid och ro.
Just nu längtar jag efter min son. Jag tänker på hans varma ögon då vi möts och jag längtar efter att få sitta bredvid honom och hålla om honom en liten stund. Men jag vet att Robban stoppar om honom ikväll - och jag hoppas att han stryker honom lite över håret. Jag skulle önska det.
Godnatt Fred - mammas käraste prins.