I morgon åker jag med tåg till Norrköping. Där väntar jobb från fredag t o m måndag. Jag ser fram emot att få möta såväl våren, som gamla vänner - och att få jobba i en kommun där jag fått göra en hel del arbete. Många - både föräldrar och personal - som jag fått möta genom åren, hör fortfarande av sig via mail. Så gott det känns!

Tisdag - onsdag - och torsdag nästa vecka - den 21-22-23 april - deltar jag i mässan Leva&Fungera i Göteborg (Svenska Mässan). Jag delar monter med Britt Nedestam och Kerstin Frii och vi står där alla under Riks-FUB-s paraply i monter B 09:32. Jag hoppas på att vi får riktigt många besökare, och att jag och vi alla får sälja många böcker förstås!

Jag har med mig båda mina böcker, Freds bok och Ärrvävnad - och Jennys bok förstås: En sked för morbror Fred.

Välkomna alla göteborgare till monter B 09:32!

Vårhälsningar
Maud

 

Påsken är över. Jag har varit ute mycket i solen, träffat släkt och vänner, varit med på en pimpeltävling och dessutom deltagit i en hattparad. Jag har helt enkelt haft jättekul!

Och varje dag har jag tänkt på att inte Fred fick komma hem den här påsken, inte en enda dag på hela hela påsken. Samvetskval? Jodå, mammasamvetet skrek emellanåt. Men jag lät det vara så.
Att det gick så bra att ta Fredledigt i påsk berodde nog mest på de mentala bilder jag fick från Freds personal. Jag skickar en glädjens tanke till Robban och Eva som jobbat i helgen. Robban som sa:
- Du har en härlig son du Maud, du skulle se hur glad han är just nu! Han har skrattat och glammat alldeles väldigt här!
Och sen berättade Robban om besöket på hästgården, och hur Fred till slut klivit upp i en sulky och åkt en bit tillsammans med Eva - innan han ville kliva ur och gå tillbaka. Och jag fick höra vidare om hamburgermiddagen, och dagen efter om grillning och kolbulle och vilken bra minglare min kille är när han är på det humöret.
Det känns gott att jag fick ha lite ledigt (och delta i lite stollerier som en rolig hattparad) - och att veta att Fred haft det bra - samtidigt. Det var tillåtet att vi båda på var sitt håll hade att göra!
Att vi inte ses varje vecka innebär ju inte att vi inte tycker om varandra. Men vi kan ha det bra på varsitt håll ibland och det är också tillåtet. Fast samvetskval har jag - och det får jag nog leva med. Så är det nog att vara förälder.

Allt har sin tid.
Och det får vara så.

Kram Maud

 

I torsdags - den 2 april 2009 - var det världsautismdagen. Föreningen Autism i Jämtland hade lagt ner stor energi på att den dagen skulle uppmärksammas - och de lyckades väl. Ulla och Marie hade affischerat och skickat pressreleaser - och uppslutningen till kvällsföreläsningen på Länsbiblioteket blev därefter!

Det kom så många att fler och fler stolar ställdes fram - och till slut var salen full. Jenny bjöd på första halvan av kvällens föreläsning då hon berättade om sina upplevelser av att vara syster till en bror med autism. Hon berättade om stunder då hon inte orkat älska sin bror - då pianospelandet under hennes barndom fick henne att ligga vaken med händerna för öronen och bara önska att natten skulle ta slut. Hon berättade om skam och skuld över att inte alltid älska - att önska att han skulle försvinna ibland - men hon berättade även om sin längtan och kärlek - hur hon idag känner sig hel då hon möter sin bror.
Efter pausen berättade jag (Maud) om min nya bok Ärrvävnad, och om livet som förälder. Om Fred som är vuxen idag och bor i egen lägenhet i gruppbostad, om hans liv med personal, om goda upplevelser och om en del mindre goda. Sammanvävt med detta berättade jag om min livsväg - om att bli äldre, att våga möta svåra tankar, t ex om att önska att Fred ska ha det bäst av alla, att han ska vara lycklig varje dag - varje stund - men också att förstå att till slut måste även han tillåtas ha en vardag som är "tillräckligt bra" - det måste räcka. För även mitt liv tar slut en dag - och även jag måste få leva och göra några av de saker jag alltid velat göra. Det handlade om att "släppa det där taget" - och det handlade om frågor om döden - om att jag troligen dör före Fred - de svåra tankarna som kan komma då. Men också om den otroliga kunskap och kärlek jag fått uppleva tillsammans med vår härlige, outtröttlige son.
Under pausen och även efter föreläsningen kom många fram och berättade om sina egna livshistorier. Tack alla ni som berättade - jag tänker än en gång på hur viktigt det är att vi berättar för varandra - att vi får spegla oss i varandra - först då kan vi läka - först då känner vi oss mindre ensamma.

Ni som ville höra av er - välkomna!
Allt gott!
Maud