På tisdag föreläser jag i Vasa i Finland, för Kårkulla samkommun. 106 personer är anmälda till min föreläsning, "kvalitet i vardagen". Den ska handla om anhörigperspektivet, om konflikthantering, bemötande, kommunikation och samverkan.

Och jag fick för mig att jag skulle bli modern och skapa en finfin powerpointpresentation. Kul - men oöverkomligt just nu. Som jag stressade några dagar för att få tid att göra den där presentationen. Tills jag igår kom på att OH-bilder är helt okej. Det är ju inte tekniken det kommer an på - utan min äkta närvaro och kunskap.
Hur det kan bli ibland! Jag får för mig att jag ska bli "duktig", "hänga med", vara "modern", eller nåt så befängt. Den dag jag gör min powerpointpresentation ska bli kul - men jag är inte där än. Så fick jag än en gång absolution och frid i sinnet.
Nu fortsätter jag i stället med mina OH-bilder, och med min övriga förberedelse. Deltagarna har skickat fallstudier, och det är så intressant att se hur många av dem överensstämmer med andra fallstudier som jag fått tidigare. Ofta handlar det om bemötande, möten mellan föräldrar och personal och om frågor gällande vem som bestämmer över det vuxna "barnet".
Och jag konstaterar att hur många gånger jag än pratar om kommunikation, om den grundläggande förståelsen för den andra parten, om vem som bestämmer, om vad det betyder att "föräldrar bör släppa taget", så blir det aldrig ointressant och gammalt för mig. Frågorna är alltid nya, trots att de liknar varandra, eftersom de är heta och vållar svårigheter just där - och just då. Och då är det viktigt och nära.
Mycket viktigare än om jag har en snygg powerpointpresentation eller inte. I stället har mina akvareller fått bli grund för OH-bilder - de ligger här och glöder i väntan på att packas ner.
Jag ser fram emot att få träffa alla som kommer till Vasa. Men först ska jag och Jenny till Åre och föreläsa och möta föräldrar och syskon på en familjehelg, på lördag.
En sak i taget. Då blir det bäst.
Kram från en OH-människa
Maud

Igår kväll ringde en ung mamma till mig från sin bostad i Sverige, långt från min. Hon hade fått tips av sin syster som sett Go´kväll förra veckan, och nu hade hon sett inslaget på webben.



Hon berättade att hennes son är 7 år och att han mycket liknar Fred när han växte upp. Det hon ville tacka för, var det hopp jag förmedlade i inslaget, och att hon mitt i sin kaotiska vardag kunde ta till sig det jag berättade om, att det finns hopp om en annan, lugnare tid.
Idag träffade jag på stan - i all hast då vi båda sprang åt varsitt håll för att äta lunch - en annan mamma, i samma ålder som jag och med en vuxen dotter med autism. Jag fick en kram - och hon berättade att hon nyligen läst min bok.
- Maud, sa hon, jag kunde ha skrivit den själv. Jag är så glad att du skrev den här boken, för jag har diskuterat så många gånger med personal om hur det borde vara hemma hos min dotter. Nu kan jag ge dem boken att läsa!
Och en tjänsteman från en kommun i landet mailade mig och berättade att de ville köpa flera böcker för att använda i personalgrupper. Man skulle starta samtal och utgå från min bok. Jippiii! Han sa så här:
- Maud, den här boken fick mig att tänka efter och reflektera. Den har ett klart brukarperspektiv. Den här boken borde alla läsa.

Och just idag fick jag veta att jag inte får något Litteraturstöd från Kulturrådet för tryckningen av min bok. Då tröstade jag mig med att en ung mamma från en annan del av landet har mått bra av mitt budskap, och en äldre mamma från min stad också. Och att en tjänsteman precis idag mailade att de tänker använda min bok.

Då har den ett värde! Tack till er som hör av er med glada tillrop!
Kram från Maud PS - Inslaget på webben ligger kvar en månad - svt.se/gokvall - sök där. DS

I onsdags - den 29 april - var jag inbjuden till Umeå av Go´kväll-redaktionen. Jag startade tidigt på morgonen från Östersund - planet till Umeå gick redan 0645.



Efter en hel del väntan under förmiddagen, träffade jag så programledaren Joachim Vogel och övriga i redaktionen, alla lika vänliga och varma. Efter en trevlig lunch då många ställde upp och pratade, började så småningom händelserna inträffa. Kallelse till sminket och en helt underbar Maud som tog hand om mig - genrep i studion - och så småningom inspelning.
Joachim var påläst och jättefin i sitt bemötande, ett riktigt proffs ut i fingerspetsarna. Även om jag förstår att han har förmåga att möta alla sina gäster lika proffsigt - så kände jag mig utvald och betydelsefull i hans närhet. Det kallar jag närvaro. Jag inser förstås att han haft stöd av en professionell redaktion som gjort mycket bakomarbete.
Det var spännande att vara med bakom kulisserna - och det mest spännande för mig var förstås att försöka få fram mitt budskap - det jag velat säga med min bok - Ärrvävnad:

...att berätta att Fred är en människa med lika stort värde som andra, att hans behov och särart skall vara styrande och tas hänsyn till då han lever sitt liv. Och även att vi föräldrar ibland har lite svårt att inse att våra barn är vuxna - men att det till slut - trots svårigheter - finns möjligheter att lämna den utbrännande mentala kampen - och finna en väg till liv och glädje. Svårigheterna måste vi inte hålla kvar - de kommer och går ändå i en människas liv.

Vad glad jag är att jag fick vara med i Go´kväll - och att min bok fick uppmärksamhet.

Just nu hjälper Freds pappa honom att raka sig, vilket idag inte är så populärt. Men på ljuden nerifrån hör jag att de nu med viss möda och tålamod verkar ha lyckats. Då kanske det är dags för mig att gå ner och bjuda på en kopp kaffe efter lyckad morgonhygien. Det var nämligen utlovat - kaffe och en äppelmuffins. Muta? Tja ...

Kram på er - äntligen blommar blåsipporna i söderbacken bortom ladugården!
Vännen Maud