Sköna söndag med ny säng och halleluja-moments
2009-11-15 00:22 |
  
I skolan fick Fred lära sig ett sätt att särskilja helgdagarna, hans "fröken" Ann-Marie pratade alltid om "lediga lördag" och "sköna söndag". Vi i familjen anammade det och idag är det alltså en sån där "sköna söndag".
Skriv en kommentar (0 Kommentar)
|
Stödföräldrar
2009-10-21 23:58 |
Igår kväll var jag inbjuden till en berättarkväll för stödföräldrar på habiliteringen i Östersund. 44 personer kom - och vi hade det så bra! Jag berättade - habiliteringen bjöd på gott fika - och sen hade vi en rejäl fråge/samtalsstund på slutet. Jag berättade om mitt liv med Fred, känslorna av förväntan innan han föddes, glädjen då han kom - och om kärleken som burit genom alla åren! När Fred var liten fanns inte så mycket avlösning att tillgå som det finns idag. Det fanns inga korttidshem i vår kommun, och den första förskolan för barn med funktionshinder startade då Fred var 3-4 år. Han var med i den första gruppen. Jag kommer mycket väl ihåg då vi fick en förfrågan från kuratorn på habiliteringen om vi var intresserade av en stödfamilj. Vi visste väl inte riktigt hur det fungerade - men vi gick med på att först träffa mamman i familjen för ett samtal - och sedan for vi och hälsade på, på bondgården där hon bodde med sin man och två egna barn. Kanske var Fred fem - sex år? Våra behov av att få lite vila var stora, och så småningom skulle Fred sova över sin första natt. Jag tror inte jag sov mycket den natten - jag tänkte på honom - hur han kanske var ledsen och längtade hem. Det var en svår balans att av kärlek till honom vilja ge honom allt - och att samtidigt själv bli så trött att avlösning var nödvändig. Stödfamiljen ville inte ha något schema för Freds vistelse hos dem, för då kände de sig bundna. Vi å andra sidan, önskade ett schema så att vi skulle kunna planera livet lite grann. Så, plötsligt var allt över. Jag glömmer aldrig känslan av ... katastrof faktiskt - den gången då jag ringde för att fråga om Fred skulle kunna få komma på lördagen. Mamman svarade att tyvärr var Fred så jobbig så de hade bestämt att inte ta emot honom mera. Vi var så trötta, vårt behov var så stort - att vi troligen hade förväntat oss alldeles för mycket av stödfamiljen. Vi hade vågat oss på något nytt och med svåra känslor och bäven bett om hjälp. Kanske borde vi ha vågat satsa på en ny stödfamilj efter den här upplevelsen - kanske var det bara den här första familjen som var fel för just oss - men rädslan för att satsa igen, att misslyckas och att utsätta Fred för nya människor igen - gjorde att vi inte provade fler gånger. Jag blev påmind igår kväll. Och jag blev också - framför allt - påmind om hur BRA det kan bli med stödföräldrar! Några av er kom fram efteråt och pratade och berättade om långvariga relationer med en kille eller tjej som betydde mycket för er. Och jag sa redan då - tack för ert goda arbete! Det betyder mycket för många! Ni är riktiga hjältar - som hjälper andra att få en bättre vardag! Kram på er! Maud Om längtan
2009-10-13 20:10 |
Jag vaknade och hämtade mitt morgonkaffe och lät tankarna flöda som de ville. Av någon orsak började jag tänka på längtan, att längta. På den tiden, då jag var helt utarbetad och överansträngd - och till och med deprimerad - och Fred flyttade hemifrån, tyvärr ganska akut - så hade jag inga krafter kvar att längta med. Knappt krafter att älska med kan jag tänka idag. Åren innan vår son flyttade var svåra. Jag förlorade mig själv mer och mer och tog så småningom det svåraste beslut jag blivit tvungen att ta. Fred skulle flytta hemifrån. Jsg gjorde som så många andra föräldrar, väntade tills jag var så slut och trött att jag inte riktigt orkade stötta honom i flytten på det sätt han skulle ha behövt. Men kanske var jag tvungen att bli sjuk för att kunna ge mig själv tillåtelse att se till att han flyttade hemifrån. När Fred flyttat gick luften ur mig totalt. Jag gick i terapi, jag kämpade för att försöka hitta mig själv igen och för att stötta min familj så gott det gick. Fred kom hem regelbundet, och vi hälsade på honom - men jag måste erkänna att det under flera år faktiskt var mera för att "det är så det ska vara" - än av äkta längtan. Men givetvis fortsatte jag att älska honom, som jag alltid älskat honom. Givetvis kom han hem för att jag älskade honom och för att jag kände medkänsla med honom, som hade så få runt sig och som inte hade förmåga att skapa sitt eget liv. Men jag tyckte varje gång att det var jobbigt. Det är därför jag så väl minns första gången jag kunde sätta ord på den där ljusa känslan jag plötsligt kände varje gång Fred skulle komma hem. Och jag glömmer aldrig då jag en gång satt i bilen på väg till honom i hans gruppbostad. Och jag kände den där bubblande känslan av att jag skulle vilja hoppa ur bilen och springa före, för bilen gick för sakta. Och jag tänkte: Jag längtar efter Fred. Jag LÄNGTAR efter min son. Ja, det tog till och med några år efter hans flytt innan jag kände längtan efter honom, och det var väl den tiden det tog att läka de djupaste såren. Men dagen kom! Det gör ont i mig då jag tänker på Fred och hans längtan. Hur mötte jag honom då - när kanske bara han längtade men inte jag? Min älskade lille man. Men då tänker jag att jag har alltid älskat honom. Jag har alltid känt ömhet och kärlek. Och det fick räcka då - när jag inte orkade längta. I söndags var Fred hemma här och hälsade på oss och fikade. Han gick runt här hemma, vi pratade inte så mycket med varandra den här gången, men vi tittade på varann och jag sa till honom: Vilken fin son mamma har. Vad du är fin Fred! Och då log han mot mig med varma ögon. Om jag får önska dej en känsla idag - så önskar jag att du får känna den sköna förnimmelsen av att längta. KRAM Maud Jag fick ett mail!
2009-10-07 20:08 |
I morse fick jag ett underbart mail. Så här skrev någon: I morse läste jag din artikel i Intra om din son Fred, och den var så empatisk, klok och tankeväckande att jag kommer att gå på moln resten av dagen! Tänk att en okänd människa kunde ha sådan empati och känsla för en annan medvandrare - att man tar sig omaket och tiden att slänga iväg ett mail! På så sätt fick ju även jag gå på moln hela dagen! Kärlek och ljus! Er vän Maud |
