Kulörtvätt – Tvättråd för såväl luttrade som för skrattlystna!

 

Maud Deckmar

 

Utgivningsår 2007

 

Jengel Förlag

 

ISBN 978-91-88672-40-7

 

 

I Kulörtvätt finner du texter som handlar om livet. Inte det stora dramatiska livet, men det vardagsnära, händelserna med olika kulörer. Det handlar om kärlekens starka färg, omöjlig att bleka, sorgens och saknadens svärta, om vardagstingen som vi sällan kommer ihåg att värdera – därför att vi knappt märker det som sker medan det pågår. Det gäller att se med värme och ömhet på de små tingen, vardagen och oss själva. 

Skrivarsällskapet Gloria Mundi med medlemmarna Maud Deckmar, Eva Grelsson, Eva Alexandersson, Irja Åsling och Margareta Winge – publicerar här noveller och dikter för att underhålla en stund och för att locka fler att skriva av hjärtans lust. Man måste inte alltid producera det stora mästerverket!

Kulörtvätt är en bok som väl lämpar sig som present till vilken högtidsdag som helst – eller i stället för en blomma då man går bort. Eller varför inte låta den ligga på toaletten där den kan förgylla en ensam stund. I väntrummet passar den alldeles särskilt bra – det måste nog också sägas. 

Kulörtvätt - Tvättråd för såväl luttrade som skrattlystna!

Bokhandel: Förlagsnettopris gäller

 

195 kr inkl moms, frakt tillkommer.

 

Beställ: 

 

---

 

Utdrag ur Kulörtvätt, kapitlet Normaltvätt. Här finner du texter om den vardag som pågår, om den lilla världen som oftare än vi tänker – speglar den stora.

Han smyger in i köket

glad i magen

gull av förväntan

tänk att få överraska mamma idag!

Glömmer sparka av stövlarna

klättrar på stolen

vrider på kranen

vatten skvätter och han skrattar.

Tussilagon,

rund som en sol

knubbig och glad

mitt på bordet i en vårgrön äggkopp

Förväntansfull – nu kommer hon!

Lera på stolen! Lera på golvet!

Vatten på bänken! Fläckar på duken!

En solgul tussilago

bleknar och slokar

ensam i en vårgrön äggkopp.

- Hallå!

Varje dag ropade han hallå när han kom i dörren. Hon brukade reta sig på det, att allt varå så exakt likadant varje dag, men den här dagen ropade hon hej tillbaka och nästan sjöng när hon berättade om vilken härlig dag hon haft. Hon hade tagit ledigt en extra dag från jobbet och njutit av höstluften. När hon kommit in från en skön promenad mitt på dagen hade hon känt doften av de nybakta limporna som hon lagt att kallna under bakduken. Och hon hade hunnit torka golven och sen hade hon tagit itu med sina torkade blommor. Det var nästan det roligaste. Nu lyste de och prunkade i höstens alla färger på piedestalen bredvid soffan, och hon drog honom med sig för att visa hur fint det blivit. 

- Jaha. Så du har inte kokat saft av bären jag plockade igår då? undrade han. 

Hon hade ju tänkt på bären under dagen, men allt det andra var så mycket roligare och hon hade tänkt att bären blir säkert inte skämda av att stå en dag extra. Egentligen hade hon från början tänkt ta rätt på bären också, men telefonen ringde och dagen gick så fort. Hon var på så gott humör och ville att han också skulle vara glad, så hon försökte skingra hans tankar genom att be honom komma till köket och smaka det goda, nybakade brödet med valnötter i. 

- Så nu ska bären stå en natt till då, konstaterade han, och lät sig inte ledas in på villovägar. 

- Jaa, medgav hon, men de håller sig säkert en natt till. Hon hade räknat med det, för det var kyligt på altanen och hon hade lagt ett lock över hinken som skydd för frosten. 

Han hängde upp jackan och dängde ner portföljen på bänken i hallen och hon märkte att han ilsknade till alltmer. Han hade ju stått hela söndagen och plockat vinbär och inte hade det varit något nöje precis. När han tänkte på det kände han hur ilskan kokade inom honom och plötsligt lät han den koka över.

- Vad är det för mening med att stå och plocka i flera timmar dom där hundans bären när ingen tar rätt på dem? Säg mig det, krävde han.

Hon kände att nu var det slut på hennes lugn. Hon hade minsann inte bett honom plocka några bär. Barnen var stora nu och ingen i familjen drack saft längre. Varför var det så viktigt för honom att ha hemgjord vinbärssaft varenda höst när dne bara stod i källaren och blev gammal?

- Jag har inte bett dig plocka bär. Koka saft själv för sjutton, utbrast hon, om du nu ska ha. Jag gillar inte saft, jag har faktiskt aldrig gillat saft. 

- Men för sjutton, du tyckte ju själv att vi skulle sätta svartvinbärsbuskar, sa han, det var ju du som tyckte det när barnen var små.

Han som skött om buskarna sedan de var små, späda plantor tyckte att bären skulle skördas när det nu fanns buskar på tomten. Hon hade ju varit den ivrigaste av dem när buskarna skulle köpas. 

Hennes humör hade sjunkit i botten. Så här var det jämt. Jämt kom han hem och förstörde allting. Hon kände sig arg för att han inte kunde tycka att något av det hon gjort var bra, utan att han bara påpekade sådant som hon inte hade gjort. Varför kunde han aldrig se det hon faktiskt gjorde någon gång? Och hur kunde han dra upp det där med att hon velat ha svartvinbärsbuskar. Det var ju femton år sedan!

- Jag fattar inte hur jag står ut med dej, slängde hon ur sig. Nu var det kokta fläsket stekt och grälet i full gång. Gamla, nötta repliker haglade mellan de två, repliker avsedda att såra.

- Nämen, för hundra gubbar, flytta då! Han höjde rösten ett par oktaver och tog ett steg närmare. Det var ju synd för henne att behöva stå ut med honom som alltid var så förbannad och arg, menade han.

Eftersom det var hans sarkasmer som sårade henne mest, slog hon tillbaka och bad honom koka sina förbannade bär själv, och eftersom han mycket väl visste att hans sarkasmer var det som sårade henne mest, fortsatte han att ironisera över sig själv:

- Jaha, tänk att allting alltid är mitt fel, sa han. Men det är väl något fel på mig. Jag förstår ju inte jag. Du är ju så duktig du. Det är ju synd att inte jag är lika intelligent som du. Men jag fattar inte lika bra jag. Det är klart att allting är mitt fel!

Hon, som många gånger hade följt grälens mönster, hade bara väntat på att han skulle börja med sin ironi. Han visste så väl, att där tog grälen alltid slut, eftersom hon blev så sårad av just detta. Han visste att vid den punkten blev hon alltid tyst och ledsen. Det blev hon den här gången också.

- Jag bara väntade på det där, sa hon. Du vet precis var du ska sätta in stöten. Varför ska du alltid sluta alla diskussioner med att ta ner dig själv? Hon kände hur hjärtat sjönk ner i fötterna och sa att hon sket väl i honom. Visserligen sa hennes ledsna ögon något annat, men han föredrog att fortsätta med att föreslå att hon verkligen skulle göra just det – skita i honom. Han var ju ändå inget att ha, replikerade han.

Hon sörjde över att hennes glada, härliga dag skulle sluta i bråk över några eländiga bär som ingen ändå skulle bry sig om sedan. Hennes ilska över hans barnsligheter slog ut i full blom och hon slet med ryckiga rörelser ut saftmajan ur skåpet och högröd i ansiktet vrålade hon åt honom att hålla sig ur vägen, för nu skulle här kokas saft.

- Nu ska här jävlar kokas saft, skrek hon. Ur vägen!

Han, som hade tänkt sig att få lite mat och en lugn kväll framför tv-n, hade egentligen ingen lust med att hon skulle börja slamra med kastruller och flaskor och slabba med saft så stent på kvällen, så han försökte lite lamt att avstyra det hela. Han påpekade att klockan ju faktiskt nu blivit så mycket som nio, men hon var uppretad som en ilsken tigerhona och hon skrek åt honom att nu skulle minsann inte tänkas på annat än saftkokning, om det så tog hela natten. Och med en blick som sprutade ilska, körde hon upp pekfingret under näsan på honom och gläfste: 

- Du ska banne mig få dricka saft i vinter så det sprutar ur örona på dej! Stick!

Han tog sig åt öronen, som om han skulle känna efter så det inte redan hade börjat rinna, och sen lommade han lite slokörat nerför trappan mot tv-n.

Och det slamrades och levdes om länge, länge i köket den natten.

Tänk om de bäddade sängar

borstade tänder

plockade ihop gympakläder

städade bort legobitar

tog ner bordtennisnätet

torkade av fötterna

läste läxor

passade tider

låste dörrar

bar ner tvättkläderna

dukade av bordet

sköljde ur tvättstället.

Vad skulle de då ha en mamma till?