Mamman som tog sitt liv tillbaka
Igår fick jag tidningen Stridsropet, Frälsningsarméns tidning, med posten. Jag blev både lite chockad - och glad - då jag såg mitt eget ansikte "pryda" hela omslaget. Så roligt!
Det var en regnig dag i början av december som jag blev intervjuad av redaktören Karin Larsson på Sthlms Central. Och nu är artikeln publicerad under vinjetten "Personligt".
Och här sitter jag och reflekterar över rubriken - "mamman som tog sitt liv tillbaka". Jag har ju alltid haft mitt liv! Men visst har det också varit så att rollen som Freds mamma under många år växte sig så stor, att andra roller - eller områden - i mitt liv krympte mycket på bekostnad av denna kämpande mamma. Ändå försökte jag ge övrig familj så mycket jag ändå förmådde, och det var för mig, som det nog är för många av oss - att den som får den minsta tiden och omtanken till slut är man själv. Det är lätt att fastna i ledsnad, uppgivenhet och maktlöshet och det är lätt att bli kvar i en livslång kamp. Själv gick jag till slut in i en depression, som blev både lång och svår, troligen beroende på alltför många års trötthet och svårigheter. Jag är oerhört glad över att jag hittade vägen igenom - och jag är tacksam över att jag hade kraften att be om hjälp. Samtal med kloka och goda vänner var viktiga - men den professonella hjälpen var också till stor nytta!
Det fanns många vändpunkter, kanske läste jag något - kanske sa någon något viktigt som föll rakt ner i min djupaste förståelse. Jag minns ett sådant tillfälle då jag satt i en kyrka, och kören sjöng psalmen "Härlig är jorden". Orden "tidevarv komma, tidevarv försvinna" återkom, och plötsligt blev de trösterika för mig, då jag insåg att ingenting är för evigt. Ingenting är för evigt kamp och svårigheter. Allt förändras, kamp och svårigheter kan förbytas i lösningar och ljusning.
Idag accepterar jag på ett nytt sätt både min son och allt som är som det är med honom. Våndan och svårigheterna runt honom och hans livssituation återkommer med jämna mellanrum, men den tiden är förbi då jag alltid våndades och var ledsen. Min inställning är att jag lever i glädje. Det innebär inte att jag slår klackarna i taket varje dag, jag gråter också ibland. Men inställningen hjälper mig att återvända, att inte lägga mig ner och ge upp. Fred har fått vara till stor välsignelse! Och jag har fått dela hans liv. Ser fram emot besöket hos honom i helgen!
KRAMAR till alla från vännen Maud
-
|92.33.138.xxx |2010-03-13 17:33:29 Wendela DehlinHej Maud! Vi känner inte varann så väl men jag har bott i Trångsviken.Du var där en gång när jag bodde där och berättade om din bok om Fred. Jag har ju en kille som också heter Fred som nu är 32 år. Jag bor i Norberg och har gjort det sen 4 år nu.Idag när kyrkokören skulle öva i församlingsgården här då låg det en Stridsropet där. Det var som att få en liten hälsning från Trångsviken när jag såg dig på första sidan...Det var en fin artikel. Tack från mig Wendela.
-
Men givetvis minns jag dej! Va kul att du såg tidningen, jag har skrivit en ny bok - eller den är ju ett år nu - men Stridsropet var intresserad av att skriva om min nya bok. Även Kyrkans Tidning hade en artikel i januari - så jag har fått mycket uppmärksamhet från kyrkliga sammanhang.
Hoppas att allt är bra med dig och din son, min son är 34 år - och just nu står han här bredvid mig och väntar på middag! Ha det bra - hälsar Maud
