I en artikel i Kyrkans tidning - behandlas ämnet "villkorslös kärlek". Jag är intervjuad om mitt föräldraskap och om hur min föräldrakärlek - som de flesta andras - var så stark att jag själv "stod på näsan".

Men det är ju så det är. Mina barn har alltid kommit först - jag har älskat dem från den sekund de föddes. De är viktigare för mig än allt annat. Och då Freds funktionsnedsättning och svårigheter gjorde livet svårt - inte gav jag upp min kärlek för det! Jag tycker att alla barn har rätt att förvänta sig villkorslös kärlek - inte bara bli älskade då de är snälla och duktiga.
Jag älskar mina barn, när de är snälla och duktiga - men jag älskar dom även när dom ställer till det. Sen kan jag ju tänka mig att journalisten egentligen ville få fram det faktum att då ett specifikt barns behov blir enorma - då är det lätt att se så lite till sig själv som förälder att man till slut kan bli sjuk.
Ja - så blev det för mig - och så kanske det måste få bli.
Det här kan man diskutera så klart. Hur länge ska man som förälder försöka? Hur länge ska man orka? Hur länge ska barnet gå före en själv eller resten av hela familjen - andra syskon till exempel.
Ja snälla nån - vem kan svara på det?
Har man rätt som förälder att sluta orka? Har man rätt att börja ta lite mer plats - att låta övrig familj ta mer plats?
Ja - givetvis. Men det är inget som någon annan kan komma och tala om - när det ska ske och hur. Var och en har sin livsväg att gå - och var och en måste hitta sin väg. Det jag har försökt göra i mina böcker och i mina föreläsningar har varit att sätta ord på just detta. För jag tror att det är viktigt att vi pratar om det - att vi delar med oss av våra livsberättelser.
KRAM - från en mamma som orkar ibland - och ibland inte - men som alltid alltid älskar villkorslöst.
Maud