Den här julen har vår dotter med familj varit hemma och firat julafton. Det innebär att Fred stannade kvar för att fira jul i sin gruppbostad. Vad jag många gånger har önskat att han skulle kunna fungera tillsammans med fler människor - tänk vad han skulle kunna ha tillgång till! Sin syster och svåger, syskonbarn, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner! Släktkalas och jular och midsomrar! Fester och påhälsningar.



Men Fred fungerar inte så. Han klarar inte av att träffa många människor samtidigt. Han har svårt för att träffa barn som är oförutsägbara, som hoppar och springer och skriker till och skrattar. Han klarar inte av långa stunder i taget. Så - vi har måst välja bort allt det där med traditionella kalas och samlingar för Fred. Jag har sörjt för hans skull och för vår skull. För allt han kunde ha haft, men inte har tillgång till på grund av sin funktionsnedsättning. Jag har varit förbannad på autism, det som autismen har gjort med Fred.
Men till slut har jag måst acceptera sakernas tillstånd. Fred skulle alltså fira jul med en enda personal i sin gruppbostad i år. Övriga grannar hade åkt hem till sina föräldrar (bara det!) - och övrig personal var följaktligen ledig. Mitt mammahjärta undrade - hur ska det bli på julafton? Blir det torftigt för Fred? Orkar en personal upprätthålla någon form av stämning under en så ensam julafton? Kommer Fred att få julmat och juleljus och får han känna någon slags julfrid?
Och till slut måste jag till och med förstå att det måste få vara så här. Jag kan inte vara där och se till att Fred har julstämning samtidigt som jag är här och ordnar jul för mitt andra barn och mina barnbarn. Freds syster som också har samma rätt som han att få komma hem till oss föräldrar och fira jul. Och hennes små barn, våra barnbarn som vi också vill ge stämning och fröjd.
Nu firar de jul här hos oss vartannat år. Och lätt är det aldrig att låta Fred fira sin ensamma jul. Men det går. Och lite lite lättare blev det då Ola, Freds enhetschef, sa: Det är vår uppgift att se till att Fred har en bra jul här hemma hos honom. Och du får lita på att vi ska ordna det bra!
Och då får jag träna på tillit. På att någon/några andra, personal, också kan göra det bra för Fred. Jag får träna på att lita på andra. Inte släpper jag taget för det. Men när jag känner att någon annan för en stund tar ett bra tag - kan jag lossa lite på greppet.
För det är det det handlar om: Vem tar taget då jag släpper det? Och - inte minst - hur håller man i det där taget?
... några nyårstankar från
vännen Maud