Just nu är det inte mycket mindfulness i mitt liv. Jag som har lärt mig - den svåra vägen - det har tagit tid -att de dagar jag lever i flödet av medveten närvaro är mina bästa dagar. Men sen är det ju det här med jobbet. De tider jag har levt i flödet är perioder då jag har jobbat mindre, så är det bara. Jag har lust att skriva igen, men jobbet tar hela min kreativitet, hela min hjärnkapacitet. Det blir inte så mycket över då jag jobbat klart. Jag har ju mina barn också och mina barnbarn. Och efter det blir det ingenting över till skapande och kreativitet. Jag bor väldigt vackert, mitt i skogen, mitt i snön och med Åreskutans vita segel inom synhåll. Man skulle kunna tänka sig att då jag tittar ut på den orörda snön skulle jag kunna vara bara här och nu - hela tiden. Men så är det inte. Mina tankar vandrar i stället - iväg till vad jag ska göra sedan. Ska jag leta adresser så att jag får iväg mina direktutskick för att försöka sälja lite fler av mina böcker? Men egentligen vill jag ju skriva den där artikeln som jag har fått beställning på...Fast jag måste nog betala räkningarna, ja, det måste jag nog - det är slutet av månaden. Eller får jag verkligen inte i stället njuta lite, och sy den där scarfen jag har letat fram tyger till? Ska jag åka och handla kanske? Göra en ny matplan för kommande vecka och se till att jag har mina viktiga grönsaker hemma? Jag får alltid för mig saker, t ex; nu då jag ska vara ledig 4 dagar i mellandagarna så ska jag GÖRA massor. jag ska skriva, måla, sy, skapa smycken, skriva och måla lite mer, och så ska jag vara en bra människa och svara på mail som legat länge, och så ska jag ta tag i lite förfrågningar om föreläsningar som legat lite för länge och så ska jag... sova middag, och gå ut och gå, och komma igång med att cykla på träningscykeln också. Till råga på allt inbillar jag mig också att allt kommer att bli bättre bara jag blir ledig några dagar, då minsann, då ska jag ta vara på tiden och bara vara i nuet. Två dagar har nu gått då jag bara har legat i soffan och tittat på gamla filmer. Jag har gått i morgonrocken t o m, vägrat att klä på mig. Men har jag njutit? Jodå, i viss mån - visst har jag njutit, men jag har också plågat mig själv stundtals med att fundera på att jag inte kommit igång ÄN med räkningarna, skrivandet, adresserna etc etc. Otroligt, va?!!! Vilken mindfulness är det att bara hålla på och planera för "sen", och fundera på allt jag tänkte men inte gjorde. Ibland funderar jag på hur min hjärna fungerar - den är så bra och klok många gånger, men ibland skulle jag vilja sätta i en stopp-propp för allt planerande. Jag är planerandets drottning! Så - bara för idag, ska jag bara planera min mat - det måste jag, det är viktigt för mig, men sen ska jag bara låta dagen komma. Först ska jag plocka ur diskmaskinen, och det ska jag göra med mindfulness. Att plocka ur diskmaskinen kan genomföras med kärlek när man inte har bråttom! KRAM

Artikel av Ann Ljungberg, publicerad i Skrivarkalendern 2009.

Min första reaktion när jag läste FREDS BOK av Maud Deckmar var att det var en mycket berörande och modig berättelse. Hennes son Fred föddes med autism och utvecklingsstörning  och hennes kamp för både hans och familjens väl har varit omfattande. Hon utstrålar kraft och värme när vi träffas.  Uppföljaren ÄRRVÄVNAD kom ut 2008 och vi delade en stimmig monter på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg med våra förlag. Nu vill jag veta hur det gått med böckerna.  Försäljningsmässigt till att börja med.

” Första boken sålde bra, den fick ganska mycket press, var med i flera teveprogram och det märktes direkt i försäljningen. Nu bär jag mig åt ungefär på samma sätt men det går inte lika bra. ”

Vi funderar över vad det kan bero på och hon har en teori jag tror kan stämma. ”När jag gav ut min första bok fanns det inte så många ”självberättelseböcker” men idag är marknaden överhettad nästan med sånt.”

Jag undrar vilka reaktioner Maud har fått på sina böcker, eftersom de känns modiga och självutlämnande samtidigt som de verkar vara skrivna med läsarna i åtanke.

”Det är en fråga jag funderat mycket på.  Jag kommer ihåg när jag läste den första artikeln som var skriven om Freds bok,  där det stod just att ”Maud är modig, självutlämnande bok...” och jag förstod det inte riktigt. Jag kände det inte på det viset.  För mig var det ju så att jag hade skrivit om en liten del i mitt eget liv och jag satte alltid punkt där jag ville sätta punkt – jag lämnade inte ut mer än jag ville – och jag visste ju själv hur mycket jag inte hade lämnat ut.  För mig kändes det varken självutlämnande eller speciellt modigt.

Men jag har förstått att det upplevts så och jag har fått nästan uteslutande jättefina reaktioner och respons.  Framförallt är det  föräldrar i liknande eller andra situationer ,där de haft någon svårighet med sina barn, som har skrivit till mig och berättat att de har känt igen sig och att bara det kändes bra.  Jag har fått uppskattning för att de  fått nya ord och tankar på sin egen situation.

Även personal som jobbar med andra funktionshindrade människor har hört av sig och berättat att man fått en ökad förståelse – och det var nog framförallt det jag var ute efter – att öka förståelsen i omvärlden på något sätt. ”

Det låter insiktsfullt att sätta punkt, säger jag som läser många såriga vidöppna berättelse från författaraspiranter.

”Ja men jag kan förstå att när man läser en bok och man får läsa ingående om en svårighet så tänker man att det är precis så det är, tänk att hon vågar berätta! Men det är ju ändå så mycket mer som man inte berättar om. Som man inte vill berätta om.

”Det känns som om du lyft fram det som är relevant för andra att få veta.”

”Ja, det var det jag ville. På det sättet var jag väl modig. Jag vågade skriva med risk för att några i min närmaste omvärld skulle reagera.  Ibland mötte jag personer som sa saker till oss som gjorde ont. Reaktionerna kom och  det var faktiskt en familj som ”gjorde slut” med oss – eller med mig framförallt. De tyckte att jag hade skrivit om något som de hade sagt på ett negativt sätt. Men jag hade inte angivit några namn, jag var mer generell och försiktig, men de tyckte att de kände igen sig och tog väldigt illa upp. Samtidigt tänkte jag när jag skrev att ska man vara alltför flat och inte våga skriva någonting, då är det ju ingen mening med att skriva. Det är ju en balans det där. Man det blir kanske svårt att läsa för en del människor. Och det kanske handlar mer om dem än om texten.”

Vi är överens om att det är ett ställningstagande alla författare behöver göra – hur kommer läsaren att tolka vad jag skriver när de alltid utgår från sig själva?

”Du har skrivit en del om hur vården har agerat, har du fått reaktioner kring det.”

”Ja, dels har jag fått höra att många upplever samma sak och även bekräftelse från vård och omsorg där man har beklagat att det inte är bättre än det är. Så här är det. Jag har också fått en del reaktioner om att det handlar om dåtid, nu är det mycket bättre. Jag är inte så säker på det eftersom jag fortfarande får signaler om att det förändras väldigt sakta.”

Jag frågar om hon med böckerna satt en liten boll i rullning som kanske kan  leda till större förändringar?

” Min drivkraft har varit att försöka hjälpa till på något sätt, och det kan väl låta patetiskt men  det känns viktigt för mig att få några fler i omvärlden att förstå en liten  att förstå en liten grupp människors stora svårigheter – människor som inte har samma möjligheter till livskvalitet som vi har, med alla val vi kan göra. Jag har också velat öka förståelsen för familjerna . Där får jag vara ödmjuk, det är inte säkert jag har kunnat hjälpa till – men det är det som har varit min drivkraft.”

Maud leder en skrivkurs på Falkens författarskola – Skriva för läkedom och jag undrar om hon inte ska hjälpa fler att skriva sina berättelser.

”Det kommer alltid fram folk efter föreläsningarna och säger – jag skulle också vilja skriva.  Jag blir fascinerad och säger alltid – men gör det, försök! Alla har en berättelse.”

Man skriver av olika orsaker, det vet vi ju – t ex för att få bekräftelse, för att förstå samband, för att lätta sitt hjärta, för att stötta andra.  Maud vill gärna utveckla andra kurser och coaching för dem som vill berätta sin egen historia vilket jag uppmuntrar henne till varmt! Räkna med att höra mer om detta under 2010!

”Vad har du själv lärt dig av ditt skrivande? Har böckerna förändrat ditt liv på något sätt?”

”Ja, det tror jag och det är något jag funderat mycket på.  När jag skrev Freds bok hade jag väntat länge med att skriva. Jag  bestämde mig för att skriva redan när han var tre år gammal – när boken publicerades var han tjugotvå. Under tiden hade jag gått en mängd skrivarutbildningar för att bli en medveten skribent. Jag funderade också mycket på HUR jag skulle skriva boken. Mitt mål var ju att hitta mer förståelse hos människor och då tänkte jag att det skulle bli bäst att använda känslor och krafsa lite på folks hjärtan.  Därför finns det inga analyser eller slutsatser i den boken  utan den är skriven rakt av  - varsågod, så här kändes det!

Nu när Ärrvävnad har kommit ut – en bok med fler slutsatser, analyser, diskussioner och funderingar -  har en del läsare sagt till mig att jag verkligen har utvecklats. ”Jag läste din första bok och där hade du inte reflekterat särskilt mycket” var det någon som sa .  Och jag tänkte att det var ju precis det jag hade valt! Det sved i mig att få höra att ”hon var ju inte särskilt utvecklad, hon hade ju bara skrivit om sina känslor”.

En lärdom är att när jag har fått sätta ord till mina egna upplevelser, familjens  upplevelser och Freds liv i mina böcker så har min egen förståelse förts längre också.  När jag skrev Ärrvävnad funderade jag på områden och situationer som jag vill begränsa mig till att skriva om. Man kommer längre i sin tankevärld när man analyserar vad som hände. Det växer.  Genom skrivandet lärde jag mig förstå mitt eget liv.  För det har skrivandet varit oerhört värdefullt.”

Maud  skriver även skönlitterärt, både dikter, kortprosa och en påbörjad roman som jag haft förmånen att läsa några kapitel ur. Berättargläjden lyser igenom på varje rad, när får vi ser mer?

”Jag älskar ju att skriva, men det är lite svårt. Jag är en sådan som går runt och väntar på det stora tidsjoket när jag ska sätta mig ner och skriva hela den här romanen. Jag har svårt att ta de här små stunderna och då blir det just inget skrivet.  Men jag vill verkligen att det ska bli något av den här romanidén och när jag väl sätter mig ner och skriver så kommer det saker som gör att jag tänker WOW, var kom det ifrån? ”

Hur ska man prioritera sin egen tid, undrar vi båda.  Maud har hört att Marit Paulsen som skrivit  många böcker klev upp klockan 4 på morgonen och skev innan barnen vaknade. (Jag tänker förstrött att det gör jag ju redan, om inte ännu tidigare och lägger all tid på firman…) Vad kan man plocka bort istället från sitt liv? Maud lägger mycket tid på sina föreläsningar och jag på mitt förlag – båda saker som vi skulle kunna dra ner på och hitta på nya saker runt skrivandet istället.  Jag filosoferar om att den tid man lägger på skrivandet aldrig kan vara ett slöseri eftersom man får så mycket tillbaka. Till min glädje ser jag nästa dag en blänkare på Facebook där Maud meddelar att hon skriver på romanen. Visst är det modigt att strunta i att vänta på det rätta tillfället.

Maud har skrivit:

Freds Bok (Ord och Tanke 1998 och Jengel förlag – pocket- 2007)

Ensam i sig – dikter (Ord och Tanke 2000)

Kulörtvätt  ( 2007, antologi med Skrivarsällskapet Gloria Mundi)

Ärrvävnad (Deckmar & Jejlid förlag 2008)

www.deckmar.se

Jag fick en kommentar av Ingrid på min hemsida. Tack Ingrid. Tyvärr har jag missat att se din kommentar ända till idag, men den grep mig så jag vill svara så här. Hoppas ok! så här skrev du när du läste mitt inlägg med kapitlet om "Den svåra konsten att tänka om":

" Jag kan hela tiden dra paralleller till mitt eget liv med min son X. Kan heller inte hjälpa att när jag läser det du skriver - ja då kommer tårarna. Bearbetar hela tiden, ska det vara så hela livet?, frågar jag mig. "

Du skriver att du frågar dej själv detta, så det är inte upp till mig att svara. Men jag har också ställt mig den frågan många gånger. Jag skulle vilja berätta om en gång då min son Fred var - kanske - 20-22 år. Min dotter var följaktligen 2½ år yngre och hon var hemma den här dagen. Jag hade skjutsat Fred till gruppbostaden efter en vistelse hemma och han var ledsen och arg då han måste stanna där. Visade att han inte ville. Men så blev det, och på hemvägen grät jag hela vägen hem i bilen. Jag kärde längs Storsjön och solen strålade och allt var så vackert runt omkring mig, men mitt hjärta kändes som om det var sönderslaget. När jag kom hem lade jag mig på sängen och tårarna ville inte sluta rinna. Det var då jag sa till min dotter: - Ska det vara så här hela livet? Och hon svarade så klokt att jag aldrig har glömt det: - Jamen mamma, så länge du gråter så lever du och känner din kärlek för Fred. Och det är så det ska vara.

Så sant tänkte jag. Det kanske "ska vara så här hela livet". Men med åren har min sorg och oro ändå förändrats - jag lever inte med samma djupa, sörjande oro. Jag har jobbat hårt under åren för att hitta bra strategier för hur jag och familjen ska kunna leva med Fred - och även utan honom ibland. Och medan åren har gått och Fred har blivit äldre, har vi funnit en balans där han nu är vuxen och bor i sitt hem med sin personal - och där vi lever vårt liv mycket friare - men där vi om och om igen flätas samman i våra möten och i vår omsorg om varandra. Jag måste göra honom besviken ibland för att jag ska orka med, och idag står jag ut med det. Det handlar ju om det också ibland, att som förälder stå ut med att orsaka sina barn besvikelse. Jag försöker tänka att LIVET är sådant för oss alla. Även Fred måste få bli besviken ibland - för att han inte får komma hem varje helg t ex... Ingenting är enkelt. Allting tar tid. Att förändras - inte bara i sitt förstånd utan även i sin känsla - tar tid och är ett aktivt arbete med den egna personliga inställningen till det vi har.

Så nej, helt fria blir vi aldrig från vår oro, sorg och omsorg - men det kommer att gå att leva och så småningom leva med ett lättare hjärta i vardagen. Det finns massor att säga om detta och jag skulle kunna skriva hur länge som helst om ämnet - men här slutar jag för idag.

Ser att min flaggvimpel har blåst sönder totalt, vilka stormar vi har haft här i fjällen. Dags att köpa en ny, glad vimpel. Och ringa Fred! Höra om han och Irene fick penseerna i jorden igår.. Kram till alla, men särskilt till Ingrid som skrev till mig!

Kram från Maud