Pratat med min son i telefon
Jag har varit på resande fot hela veckan. Freds pappa har hållit kontakten med sonen, själv har jag ringt honom ett par gånger, men han har inte velat prata med mig. Man kan undra varför? Men så är det ibland. Ikväll ringde jag honom. Han hade inte tid att prata alls, slängde luren i örat på mig direkt.
Rickard som jobbar hos Fred idag, berättade att Fred varit på födelsedagskalas hos en granne. Han hade sett fram emot det jättemycket och varit så glad, men då de skulle gå vägrade han. Trots det - efter lite lock och pock - gick han med på att gå dit och då han väl var där hade han roligt.
På senare tid har Fred inte velat gå hemifrån, och när han hälsar på här hos oss föräldrar, så vill han inte gå ut, bara vara inomhus. Förut gick han gärna till moster Ewa och hälsade på - eller vi kunde åka till mormors grav och sätta blomster. Nu vill han inte lämna huset. Det är likadant i gruppbostaden. Han vill inte gå på promenad, och i påskas då de hyrt en stuga i fjällen ville han inte ens åka skoter - som han älskar! Vad är det som händer? Jag oroar mig förståss. Har han ont nånstans? Har hans syn försämrats? Har han ångest? Är han rädd för något? Fred har blivit så stilla, han vill bara vara hemma. Var är min glade vän som älskade nya äventyr? Jag vet inte vad som händer och han kan inte berätta. Mitt lilla hjärta - så svårt det är att inte kunna hjälpa min älskade son. Jag tror inte att det är något överhängande som händer, han verkar inte medtagen eller sjuk. Men ändå är det något ...
Det har varit mycket analyserande runt detta, både här hemma hos oss och i personalgruppen på personalmötena. Men nu känner jag det som så - att om Fred vill ha det så här så följer vi med honom. Det är viktigt att vi pratar om hur det är - men också att vi inte analyserar sönder allt, utan även ser till att följa Fred i hans val. Kanske är det en period bara, eller så är Fred äldre och känner annorlunda mot förut. Jag vet inte. Vi fortsätter att försöka inspirera och motivera honom till nya saker, men jag ser också att där jag förut såg framsteg och framtid - där finns nu även steg bakåt och stagnation. Det skrämmer mig - men det måste kanske få vara så. Fred är medelålders, kanske vill han ta det lugnare bara. Han är trygg hemma, då får det vara så just nu. Och jag är glad över hans trygga hamn, hemma i hans eget lilla hem. Där mår han allra bäst. Älskade son - nyss när jag ringde var det kväll, småprat och lite lördagsmys. Det gjorde mig så glad. Älskar dej, pojken min!
Vill bara sända en kraaam till Dig.
Vet hur det känns när ens son inte mår bra, då är det inte så roligt...
Hoppas innerligt att det vänt eller vänder snart och blir bra igen, då blir det bra för alla runtom också.