Fred får fint i sin lägenhet
Måndagen tillbringades hos Fred. Han har redan så fint i sin lägenhet - men nu skulle vi fräscha upp lite - och framför allt skulle vi fixa en "kommunikationsvägg". Det var Eva Karlsson, Freds kontaktman i gruppbostaden, som kom med det goda förslaget! Så - nu har vi rutat in en bit av köksväggen - mellan kylskåpet och fönstret - med svart färg. Först målade vi - jag menar alltså att Freds pappa gjorde det - en bit med magnetfärg. Där ska vi sätta upp Freds matsedel som förändras från vecka till vecka. Sen målade vi över allt med svarta-tavel-färg för att få ett tydligt underlag för hans pictogrambilder. På den färgen kan vi också skriva med vit krita - kanske något telefonnummer eller annat viktigt. Eller rita en glad gubbe. Kul! När vi ändå var igång så blev det en hel del annat gjort också - en ny matta kom på plats, nya tavellister...
Att vara så här hos Fred en hel dag och greja och dona tillsammans - gjorde att vi kom på en massa nya trevligheter för att bättra på i Freds hem. Det var en rolig dag för oss alla och en utvecklande dag. Att göra något tillsammans med Freds Eva - att skratta tillsammans och hitta på nya saker tillsammans - det är att skapa förtroende och gemenskap. Vad Fred tyckte? Ja, inte vet jag. Men jag tror han tyckte att allt var ett fröjdefullt företag. På bilden fixar pappa Staffan och Eva till en list för pictogrambilderna.
-
2010-05-22 18:11:23 |90.137.82.xxx| Maud - Jag förstår...
Hej Lena!
Tack för ditt mail! Jag läste det idag och fick ont bara av att läsa det, jag förstår precis vad du går igenom. Hemska utbrott är omöjliga att leva med i längden, det är så svårt - hela familjen far så illa. Och säkert din William också. Som du skriver - visst är det värst att inte veta vad som är fel, att vara tvungen att fantisera om sjukdomar, smärta... Jag vet att William är ditt allt på jorden, och jag sörjer med dig. Men vet också Lena, att tiden ändå verkar för både dig och William. Idag är Fred 35 år - det är länge innan din son är lika gammal. Men det händer saker hela tiden, och jag önskar dig och er alla allt gott. Det kommer att bli bättre, jag är helt övertygad. Jag håller om dig - skriv gärna igen - hälsar Maud
HejMaud! Har idag tagit ett stort steg i livet, jag anmälde vårat intresse för gruppbostad åt vår pojke.William är bara 15 år men har Down syndrom+ autism.Ibland har allting fungerat ganska bra med tillvaron här hemma,sedan vänder allt lika snabbt och han får sina hemska utbrott som du så väl beskriver i ärrvävnad.Det svåraste är att inte veta vad som är fel,har han ont någonstans?Resan har varit förvirrande många gånger,sjukvåd,hab. prova medicin, försöka få hjälp och stöd .Han är som du förstår det finaste på jorden för mig och just nu skulle jag bara vilja ha honom här hos oss för alltid ochsäga att allt blir bra...Det gör så ont. hälsn. Lena