26 grader kallt då jag vaknar
Det är kallt i Jämtland - det håller i sig ordentligt. Samtidigt har vi inte haft en så vacker vinter på många år. Den är som när jag var liten. Massor av snö, stora fält med orörd snö, höga vallar där plogbilarna har gått, tunga vita granar, rimfrost och ... min vän Åreskutan... I går morse försökte jag fotografera, himlen som var starkt rosa, färgade hela fjället rosa... Skönhet går inte att beskriva - bilden blev ingenting - gick inte att återge verkligheten. 
Igår kväll åt jag en god middag med en god vän som nyss fyllt år. Vi talade många timmar om stort som smått. Vi har känt varann länge,närmare 30 år. Hon berättade minnen från sin dotters barndom, en dotter med Downs Syndrom, och om hur det kändes då hon föddes. Och jag berättade i min tur små minnen från Freds uppväxt, om känslor då vi fick hans diagnos, om gamla saker som länge legat gömda.
När jag lagt mig tänkte jag vidare. Jag tänkte på hur viktigt det är att sörja. Jag vet inte egentligen hur mycket jag sörjde över Freds diagnos, gravt utvecklingsstörd och autistisk. Det var så mycket att ta hand om, så mycket vi skulle lära oss, så mycket vi skulle förstå, så mycket nytt vi skulle möta. Och samtidigt som vi fick hans diagnos föddes också hans lillasyster.
Det var många känslor som trängdes då, lycka över det nya livet - och sorg över en svår diagnos,rädsla och oro över hur livet skulle bli för oss alla. Och så lycka igen... över den nyfödda... som en berg- och dalbana.
Jag växte upp som den äldsta av 8 syskon. Jag lärde mig tidigt att det var viktigt att vara duktig och att inte besvära, och att alltid försöka klara mig själv. Och jag fortsatte att leva upp till det jag en gång lärt mig, länge gjorde jag det. Det tog tid innan jag förstod - att om man inte sörjer då man får en diagnos, ett sorgebesked -eller vad det nu är för svårighet man står inför - då kommer sorgen förr eller senare ikapp.
Och även då vi har sörjt - då jag har sörjt så mycket att jag trott att jag är "färdig" - så inser jag att färdig blir jag aldrig. Men det läggs liksom en "filt" över den svåraste sorgen. Den ligger där, lite genomskinlig, men ändå som en invand medpassagerare till slut. Det som har hänt har hänt, men jag har lärt mig leva med det.
Så en dag händer något igen. Någon ringer från gruppbostaden. Fred är sjuk. Han får inte vara kvar på sitt jobb. Hans käraste personal ska sluta. Eller - han är deprimerad. Och jag rycker ut för att hjälpa honom så gott jag kan. Det är då jag känner av sorgen igen. Jag trampar liksom igenom den där genomskinliga filten, det blir hål i väven. I ärrvävnaden. Det kommer en trött droppe blod. Inte mer än en droppe, men ändå. Jag lägger mig inte ner och sörjer svårt. Men jag påminns, jag blir trött, jag blir orkeslös, jag gråter lite kanske och jag berättar för någon av mina närmaste.
Jag är inte längre duktig hela tiden. Jodå, visst händer det att jag bär mina bördor lite längre än jag egentligen orkar, jag är ju bara en människa, jag blev den jag blev.
Men idag kan jag också gråta ibland, jag kan be om hjälp emellanåt. Jag har fortfarande svårt för att vara "besvärlig" och ta plats - men det är så skönt så skönt att få en kram, att någon kär vän håller om mig då jag är ledsen. Att jag får lägga huvudet i någons knä, hos någon som stryker mig över pannan och säger: Lilla vän. Lilla vän.
Det räcker. Det räcker hela vägen.
Glöm inte att be om hjälp. Det är svårt - jag vet. Men viktigt. Lika viktigt som att sörja precis så länge som vi behöver. Även om andra tycker att det räcker. Vi vet själva.
Kram från Maud
