Jag läste en gång en berättelse som jag inte minns så klart, men den var ungefär så här:



En kvinna gick till en brunn för att hämta vatten. I varje ände av oket hon bar, hängde ett krus. Hon hade en ganska lång sträcka att gå från brunnen till sitt hem. När hon fyllde krusen till brädden, visste hon att det ena var helt, och skulle vara fyllt hela vägen hem. Och hon visste också att det andra var sprucket, och att vatten skulle läcka ur det hela vägen hem, att det bara skulle vara halvfullt vid hemkomsten.

En dag frågade en man hon mötte på vägen, varför hon inte skaffade sig ett nytt krus, då han såg hur vatten sipprade ur det, ner på vägrenen. Hon svarade:
- Jag har gått den här vägen med mitt vatten varje morgon lång tid. På vägen, där jag släpat mitt hela krus, har inte en droppe vatten fallit. Där är vägen lika ökenartad som förr. Men titta i diket, där mitt spruckna krus har droppat vatten, där blommar det och grönskar hela vägen från brunnen till mitt hem. Den grönskan ger mig glädje.

Jag ryser på överarmarna då jag skriver det här - fast min återgivna berättelse inte är lika fin som den ursprungliga. Men andemeningen är stark! Det är i våra livssprickor som vår mänsklighet sipprar ut, som vår själ och ande visar sig inför andra. Det är när livet brister för oss - när vi kanske ibland kan tro att det som sipprar ut är bara kraftlöshet och svaghet - det är då vi så småningom grönskar alltmer. När förståelsen för oss själva och för vår omvärld får oss att mogna och växa, att se mera, att våga släppa på krav och styrka, för att i stället glädja oss åt grönskan, åt leken och skönheten i det lilla. I all enkelhet. På vägrenen.

Idag ska jag leka så mycket jag hinner. Jag ska virka små roliga blommor och dekorera en tröja som jag tycker om - men som fått små hål. Idag känner jag inga krav - jag ska vattna vägrenen!

Kram på er, vänner!
Maud