Jag förklarar mitt liv för mig själv då jag skriver
Idag har Stefan Hanberg från Radio Jämtland varit här för att intervjua mig. Hans program heter "Mitt eget rum", och han reser runt i Jämtland och intervjuar kreativa människor. Han berättade om krukmakare han mött, konstnärer, filmare, författare... ja, och så mej då!
Vi pratade inte särskilt mycket om böcker, utan mera om själva skrivandet. Och det fick mig att tänka på hur viktigt mitt skrivande är för mig själv. Jag har alltid skrivit mycket. Redan som barn skrev jag och ritade. Det var ont om papper, men jag fick alltid de fina papperspåsarna av mormor, då hon handlat på Strandlunds i Fränsta. Jag klippte upp dom i botten och i ena sidan, och sen slätade jag ut dem så gott det gick, och så skrev jag.
Då jag gick på Wargentinsskolan, ingick något som kallades "Specialarbete" i sista klassen. Mitt specialarbete var "Svenska sagor med illustrationer". Jag har fortfarande den röda pärmen kvar, där jag präntat sagorna med min finaste handstil. Inga datorer då inte, inte ens en skrivmaskin. Men jag drömde om att bli barnboksförfattare.
När vår son var liten, visste jag ganska tidigt att jag ville skriva en bok för att berätta om det annorlunda livet vi fick med honom. Men jag kände också att det var för tidigt att skriva. Det skulle inte ha blivit läsbart för en läsare om jag skrivit mitt i kaos, mitt i det svåraste. Så jag väntade.
Så småningom utbildade jag mig inom skrivandet, läste Kreativt skrivande under två år vid Mittuniversitetet. Man kan kanske inte lära sig att bli författare, men helt klart blev jag en mer medveten skribent. Jag ville inte bara "skriva av mig" själv, utan berätta en läsvärd historia om ett annorlunda liv. Sen dess har jag gått flera kortare utbildningar och fortbildningar. Förra våren var jag i Sevilla tillsammans med 7 andra romanförfattare. Vi gick en kurs i Ann Ljungbergs (författarcoach och förläggare) regi. Det var en magisk vecka där jag verkligen kände hur viktigt det är för mig att få träffa likasinnade. Jag njöt av att ha funnit min flock. Det var förunderligt härligt att prata med människor som, liksom jag, njöt av att prata skrivande, läsa upp ett stycke, få eller ge respons eller bara vara i skrivprocessen. Och alla visste vi hur det är att skriva. Vi pratade motgångar och medgångar - kände igen oss i varandra.
Just för det här igenkännandet är jag också så glad för min skrivande dotter Jenny och för mina skrivande vänner Irja, Eva A och Eva G, Maggan och Karin (gänget på bilden). (Hallå - jag är glad för HELA min familj och ALLA mina vänner - men när det gäller skrivandet - så är jag extra glad för dessa skrivande människor.) Jag har funnit min flock, dom som förstår just den här delen av mitt liv.
För mig är skrivandet viktigt. Även då jag inte vill skriva - för så kan det vara ibland. Jag kan känna ett stort motstånd. Ändå är det i skrivandet jag vill vara. Det är i skrivandet jag hänger ihop och förstår mig själv. Jag tror faktiskt att jag förklarar mitt liv för mig själv då jag skriver.
På torsdag släpper jag min nya bok - Ärrvävnad. Genom att skriva den har jag på distans kunnat följa min egen väg från kamp - genom acceptans och förändring - fram till läkedom. Visst är skrivandet ett sätt att bearbeta liv och upplevelser. Men det är också en konst att veta när tiden är inne att berätta historien.
Med skrivarglädje
Maud
Vi pratade inte särskilt mycket om böcker, utan mera om själva skrivandet. Och det fick mig att tänka på hur viktigt mitt skrivande är för mig själv. Jag har alltid skrivit mycket. Redan som barn skrev jag och ritade. Det var ont om papper, men jag fick alltid de fina papperspåsarna av mormor, då hon handlat på Strandlunds i Fränsta. Jag klippte upp dom i botten och i ena sidan, och sen slätade jag ut dem så gott det gick, och så skrev jag.
Då jag gick på Wargentinsskolan, ingick något som kallades "Specialarbete" i sista klassen. Mitt specialarbete var "Svenska sagor med illustrationer". Jag har fortfarande den röda pärmen kvar, där jag präntat sagorna med min finaste handstil. Inga datorer då inte, inte ens en skrivmaskin. Men jag drömde om att bli barnboksförfattare.
När vår son var liten, visste jag ganska tidigt att jag ville skriva en bok för att berätta om det annorlunda livet vi fick med honom. Men jag kände också att det var för tidigt att skriva. Det skulle inte ha blivit läsbart för en läsare om jag skrivit mitt i kaos, mitt i det svåraste. Så jag väntade.
Så småningom utbildade jag mig inom skrivandet, läste Kreativt skrivande under två år vid Mittuniversitetet. Man kan kanske inte lära sig att bli författare, men helt klart blev jag en mer medveten skribent. Jag ville inte bara "skriva av mig" själv, utan berätta en läsvärd historia om ett annorlunda liv. Sen dess har jag gått flera kortare utbildningar och fortbildningar. Förra våren var jag i Sevilla tillsammans med 7 andra romanförfattare. Vi gick en kurs i Ann Ljungbergs (författarcoach och förläggare) regi. Det var en magisk vecka där jag verkligen kände hur viktigt det är för mig att få träffa likasinnade. Jag njöt av att ha funnit min flock. Det var förunderligt härligt att prata med människor som, liksom jag, njöt av att prata skrivande, läsa upp ett stycke, få eller ge respons eller bara vara i skrivprocessen. Och alla visste vi hur det är att skriva. Vi pratade motgångar och medgångar - kände igen oss i varandra.
Just för det här igenkännandet är jag också så glad för min skrivande dotter Jenny och för mina skrivande vänner Irja, Eva A och Eva G, Maggan och Karin (gänget på bilden). (Hallå - jag är glad för HELA min familj och ALLA mina vänner - men när det gäller skrivandet - så är jag extra glad för dessa skrivande människor.) Jag har funnit min flock, dom som förstår just den här delen av mitt liv.
För mig är skrivandet viktigt. Även då jag inte vill skriva - för så kan det vara ibland. Jag kan känna ett stort motstånd. Ändå är det i skrivandet jag vill vara. Det är i skrivandet jag hänger ihop och förstår mig själv. Jag tror faktiskt att jag förklarar mitt liv för mig själv då jag skriver.
På torsdag släpper jag min nya bok - Ärrvävnad. Genom att skriva den har jag på distans kunnat följa min egen väg från kamp - genom acceptans och förändring - fram till läkedom. Visst är skrivandet ett sätt att bearbeta liv och upplevelser. Men det är också en konst att veta när tiden är inne att berätta historien.
Med skrivarglädje
Maud
