Fred har nyss ringt. Robban som jobbar ikväll hjälpte honom att ringa. - Vi har varit ute och raggat lite med bilen, berättade han, och så har Fred beställt oxfilépizza med bea! - Å va härligt Robban, utropade jag - då får jag prata med Fred om allt det där!

Och så prasslade det lite, och så trasslade det lite, men så blev det tyst och jag hörde Freds kurrande läte i luren.
- Hej Fred, ringer du till mamma.. utropade jag. Och Fred lät sitt nöjda ljud. Jag bekräftade det som Robban berättat - att han ätit så god pizza och att han varit ute och raggat, och Fred skrattade till, glad för att mamma fått veta. Sen tänkte jag precis berätta att "pappa och mamma sitter här hemma och ser på Så ska det låta på tv..." - men då hade Fred redan slängt på luren. Det räckte väl då, det lilla samtalet. Kanske ville han bara berätta om raggarturen och oxfilépizzan och så räckte det att mamma fick veta -eller så ville han bara kolla om jag fanns kvar nånstans - och när han hört min röst så räckte det. Inte vet jag. Men han lägger på luren när han vill, Fred. Ibland mitt i. När han är klar.
Jag har tänkt så mycket på Fred det sista dygnet, kanske för att jag bjöd in mina närmaste till releaseparty för min nya bok - Ärrvävnad - igår kväll. Och när jag stod där omgiven av kära och nära, tänkte jag att den viktigaste personen, huvudpersonen, saknades. Men det är så det är med Fred. Han kan inte vistas i ett rum med så många människor, det räcker oftast med några få. När det blir många kan han inte riktigt hålla ihop sig. Det var därför Fred och jag hade ett eget releaseparty för ett par veckor sen - ett tårtkalas helt i Freds smak!
Någon frågade mig om jag tror att jag skulle ha skrivit böcker om jag inte fått Fred som son. Och jag svarade som jag alltid svarar när jag får den frågan:
- Jag vet inte. Eftersom jag har skrivit långt innan jag fick Fred, så kanske jag ändå hade blivit en skrivande person. I vilket fall hade jag nog inte skrivit sådana böcker som jag skriver om Fred och oss i familjen. Då hade jag inte vetat mer om det här livet än någon annan. Men nu vet jag, för Fred har lärt mig allt om svåra dagar - men också allt om tålamod, förändring och att hitta fram till ny frid och ro.
Just nu längtar jag efter min son. Jag tänker på hans varma ögon då vi möts och jag längtar efter att få sitta bredvid honom och hålla om honom en liten stund. Men jag vet att Robban stoppar om honom ikväll - och jag hoppas att han stryker honom lite över håret. Jag skulle önska det.
Godnatt Fred - mammas käraste prins.