Varje morgon (som jag har möjlighet) läser jag en inspirerande text för dagen. Idag läste jag: Var alltid en förstklassig version av dig själv i stället för en medelmåttig version av någon annan. Trot eller ej - men det var Judy Garland som sa det. Jag funderade vidare på vem jag egentligen skulle vilja vara istället för mig själv, men kom inte på någon speciell. Men visst skulle jag vilja vara god som moder Theresa, vacker som Viveca (gamla svenska filmstjärnana - vad hette hon...var det Lindfors?), vis och klok som Jesus och snäll som Stefan Einhorn.

Men ofta är jag en usel moder Theresa, en usel Viveca, en usel Jesus och en usel Stefan, även om jag ibland kan ha stunder då jag nuddar vid stjärnorna. Men - däremot är jag en rätt så bra Maud. Det har nog tagit mig nästan hela min livstid att bli medveten om detta, att jag duger som jag är - och jag har inte varit samma kvinna sen jag insåg det. Det blev äntligen så lugnt inombords. Jag slutade kämpa. Jag är för tjock, jag är lite rynkig, jag är lite gammal, jag orkar inte allt varje dag - och det är inte bara okej - det är skönt att slappna av och duga. Om Theresa, Viveca, Jesus och Stefan skulle komma hit idag skulle jag krama om dem, säga välkommen och tro på att de ville hälsa på mig bara för att jag är jag. Och skulle jag ha fått chansen att hälsa på dom, så inte skulle det vara för att någon var vacker, god eller snäll - utan för att jag tyckte om dem för att de är sig själva.
Vare sig vi är medvetna om det eller inte, är vi ständigt programmerade av omvärlden att vara andra kvinnor/människor i stället för oss själva. Tänk så viktigt det är att vara smal till exempel. Och söt eller vacker. Vi ser till exempel i Top Model på tv hur fantastiskt vackra och smala unga kvinnor röstas ut för att de inte är tillräckligt.. vad? Men tv och tidningar lurar oss!
Vad är det de lurar oss till att vilja uppnå?
Vår dag borde i stället riktas in på att acceptera oss själva som vi är. Fundera över vad just jag vill med min dag. Självförtroendet och självkänslan blir aldrig bättre för att jag blir smalare, vackrare, mindre rynkig, kostar på mig snyggare bröst eller fettsuger mig.
Självkänslan växer däremot om jag jobbar på att få den att växa. Hittar verktygen, uppehåller mig bland människor med goda värderingar där fruktsamma samtal förs. Själv har jag måst gå i terapi för att komma rätt - och det är inget dåligt verktyg.
Vi måste inte se ut som Julia Roberts, vara underhållande som Mia och Klara eller vara lika skickliga heminredare som Lulu i Äntligen hemma. Med tanke på denna genomgripande, sociala schizofreni är det inte konstigt att de flesta kvinnor och män är oerhört förvirrade när det gäller begreppet äkthet.
Det enda vi uppriktigt kan göra anspråk på är att vara oss själva. Att jag gör mitt bästa är gott nog även om jag har en dålig dag. Vi är ofta hårda i vår bedömning av oss själva. Vi vill vara den perfekta versionen av våra idoler, alltså mycket mer perfekta än vad de själva troligen är i sin vardag. Men vi ser aldrig deras vardag, deras rinnande mascara, deras svullna ögon och putande mage.
Någonstans, någon gång läste jag om att man i den amerikanska amish-sekten avsiktligt syr in en avvikande lapp i sina lapptäcken, en lapp som inte passar in - som en påminnelse om att livet inte är, och inte behöver vara, perfekt.
Idag strävar jag efter att bara vara mig själv. Och det räcker hela vägen.
Kärlek och ljus från mig, tänk goda tankar om dej själv idag!
Du räcker till där du är just nu!
Kram Maud