Stödföräldrar
Igår kväll var jag inbjuden till en berättarkväll för stödföräldrar på habiliteringen i Östersund. 44 personer kom - och vi hade det så bra! Jag berättade - habiliteringen bjöd på gott fika - och sen hade vi en rejäl fråge/samtalsstund på slutet. Jag berättade om mitt liv med Fred, känslorna av förväntan innan han föddes, glädjen då han kom - och om kärleken som burit genom alla åren!
När Fred var liten fanns inte så mycket avlösning att tillgå som det finns idag. Det fanns inga korttidshem i vår kommun, och den första förskolan för barn med funktionshinder startade då Fred var 3-4 år. Han var med i den första gruppen.
Jag kommer mycket väl ihåg då vi fick en förfrågan från kuratorn på habiliteringen om vi var intresserade av en stödfamilj. Vi visste väl inte riktigt hur det fungerade - men vi gick med på att först träffa mamman i familjen för ett samtal - och sedan for vi och hälsade på, på bondgården där hon bodde med sin man och två egna barn. Kanske var Fred fem - sex år?
Våra behov av att få lite vila var stora, och så småningom skulle Fred sova över sin första natt. Jag tror inte jag sov mycket den natten - jag tänkte på honom - hur han kanske var ledsen och längtade hem. Det var en svår balans att av kärlek till honom vilja ge honom allt - och att samtidigt själv bli så trött att avlösning var nödvändig.
Stödfamiljen ville inte ha något schema för Freds vistelse hos dem, för då kände de sig bundna. Vi å andra sidan, önskade ett schema så att vi skulle kunna planera livet lite grann.
Så, plötsligt var allt över.
Jag glömmer aldrig känslan av ... katastrof faktiskt - den gången då jag ringde för att fråga om Fred skulle kunna få komma på lördagen. Mamman svarade att tyvärr var Fred så jobbig så de hade bestämt att inte ta emot honom mera. Vi var så trötta, vårt behov var så stort - att vi troligen hade förväntat oss alldeles för mycket av stödfamiljen. Vi hade vågat oss på något nytt och med svåra känslor och bäven bett om hjälp.
Kanske borde vi ha vågat satsa på en ny stödfamilj efter den här upplevelsen - kanske var det bara den här första familjen som var fel för just oss - men rädslan för att satsa igen, att misslyckas och att utsätta Fred för nya människor igen - gjorde att vi inte provade fler gånger. Jag blev påmind igår kväll.
Och jag blev också - framför allt - påmind om hur BRA det kan bli med stödföräldrar! Några av er kom fram efteråt och pratade och berättade om långvariga relationer med en kille eller tjej som betydde mycket för er. Och jag sa redan då - tack för ert goda arbete! Det betyder mycket för många! Ni är riktiga hjältar - som hjälper andra att få en bättre vardag!
Kram på er!
Maud
