Om längtan

Jag vaknade och hämtade mitt morgonkaffe och lät tankarna flöda som de ville. Av någon orsak började jag tänka på längtan, att längta. På den tiden, då jag var helt utarbetad och överansträngd - och till och med deprimerad - och Fred flyttade hemifrån, tyvärr ganska akut - så hade jag inga krafter kvar att längta med. Knappt krafter att älska med kan jag tänka idag.

Åren innan vår son flyttade var svåra. Jag förlorade mig själv mer och mer och tog så småningom det svåraste beslut jag blivit tvungen att ta. Fred skulle flytta hemifrån. Jsg gjorde som så många andra föräldrar, väntade tills jag var så slut och trött att jag inte riktigt orkade stötta honom i flytten på det sätt han skulle ha behövt. Men kanske var jag tvungen att bli sjuk för att kunna ge mig själv tillåtelse att se till att han flyttade hemifrån.

När Fred flyttat gick luften ur mig totalt. Jag gick i terapi, jag kämpade för att försöka hitta mig själv igen och för att stötta min familj så gott det gick. Fred kom hem regelbundet, och vi hälsade på honom - men jag måste erkänna att det under flera år faktiskt var mera för att "det är så det ska vara" - än av äkta längtan. Men givetvis fortsatte jag att älska honom, som jag alltid älskat honom. Givetvis kom han hem för att jag älskade honom och för att jag kände medkänsla med honom, som hade så få runt sig och som inte hade förmåga att skapa sitt eget liv. Men jag tyckte varje gång att det var jobbigt.

Det är därför jag så väl minns första gången jag kunde sätta ord på den där ljusa känslan jag plötsligt kände varje gång Fred skulle komma hem. Och jag glömmer aldrig då jag en gång satt i bilen på väg till honom i hans gruppbostad. Och jag kände den där bubblande känslan av att jag skulle vilja hoppa ur bilen och springa före, för bilen gick för sakta. Och jag tänkte: Jag längtar efter Fred. Jag LÄNGTAR efter min son.

Ja, det tog till och med några år efter hans flytt innan jag kände längtan efter honom, och det var väl den tiden det tog att läka de djupaste såren. Men dagen kom! Det gör ont i mig då jag tänker på Fred och hans längtan. Hur mötte jag honom då - när kanske bara han längtade men inte jag? Min älskade lille man. Men då tänker jag att jag har alltid älskat honom. Jag har alltid känt ömhet och kärlek. Och det fick räcka då - när jag inte orkade längta.

I söndags var Fred hemma här och hälsade på oss och fikade. Han gick runt här hemma, vi pratade inte så mycket med varandra den här gången, men vi tittade på varann och jag sa till honom: Vilken fin son mamma har. Vad du är fin Fred! Och då log han mot mig med varma ögon.

Om jag får önska dej en känsla idag - så önskar jag att du får känna den sköna förnimmelsen av att längta.

KRAM

Maud