Ska det vara så här hela livet?
Jag fick en kommentar av Ingrid på min hemsida. Tack Ingrid. Tyvärr har jag missat att se din kommentar ända till idag, men den grep mig så jag vill svara så här. Hoppas ok! så här skrev du när du läste mitt inlägg med kapitlet om "Den svåra konsten att tänka om":
" Jag kan hela tiden dra paralleller till mitt eget liv med min son X. Kan heller inte hjälpa att när jag läser det du skriver - ja då kommer tårarna. Bearbetar hela tiden, ska det vara så hela livet?, frågar jag mig. "
Du skriver att du frågar dej själv detta, så det är inte upp till mig att svara. Men jag har också ställt mig den frågan många gånger. Jag skulle vilja berätta om en gång då min son Fred var - kanske - 20-22 år. Min dotter var följaktligen 2½ år yngre och hon var hemma den här dagen. Jag hade skjutsat Fred till gruppbostaden efter en vistelse hemma och han var ledsen och arg då han måste stanna där. Visade att han inte ville. Men så blev det, och på hemvägen grät jag hela vägen hem i bilen. Jag kärde längs Storsjön och solen strålade och allt var så vackert runt omkring mig, men mitt hjärta kändes som om det var sönderslaget. När jag kom hem lade jag mig på sängen och tårarna ville inte sluta rinna. Det var då jag sa till min dotter: - Ska det vara så här hela livet? Och hon svarade så klokt att jag aldrig har glömt det: - Jamen mamma, så länge du gråter så lever du och känner din kärlek för Fred. Och det är så det ska vara.
Så sant tänkte jag. Det kanske "ska vara så här hela livet". Men med åren har min sorg och oro ändå förändrats - jag lever inte med samma djupa, sörjande oro. Jag har jobbat hårt under åren för att hitta bra strategier för hur jag och familjen ska kunna leva med Fred - och även utan honom ibland. Och medan åren har gått och Fred har blivit äldre, har vi funnit en balans där han nu är vuxen och bor i sitt hem med sin personal - och där vi lever vårt liv mycket friare - men där vi om och om igen flätas samman i våra möten och i vår omsorg om varandra. Jag måste göra honom besviken ibland för att jag ska orka med, och idag står jag ut med det. Det handlar ju om det också ibland, att som förälder stå ut med att orsaka sina barn besvikelse. Jag försöker tänka att LIVET är sådant för oss alla. Även Fred måste få bli besviken ibland - för att han inte får komma hem varje helg t ex... Ingenting är enkelt. Allting tar tid. Att förändras - inte bara i sitt förstånd utan även i sin känsla - tar tid och är ett aktivt arbete med den egna personliga inställningen till det vi har.
Så nej, helt fria blir vi aldrig från vår oro, sorg och omsorg - men det kommer att gå att leva och så småningom leva med ett lättare hjärta i vardagen. Det finns massor att säga om detta och jag skulle kunna skriva hur länge som helst om ämnet - men här slutar jag för idag.
Ser att min flaggvimpel har blåst sönder totalt, vilka stormar vi har haft här i fjällen. Dags att köpa en ny, glad vimpel. Och ringa Fred! Höra om han och Irene fick penseerna i jorden igår.. Kram till alla, men särskilt till Ingrid som skrev till mig!
Kram från Maud
