Ett smakprov ur min senaste bok; Ärrvävnad
Kapitel 2: Om den goda förmågan att kunna tänka om Hettan i ratten svedde mina känsliga fingrar när jag backade ut från gården. Bilen hade under morgonen välvilligt svalt diverse köksattiraljer som jag räknade med att behöva under vistelsen i Friheten. Överallt runt mig trängdes mjuktrinda mjölpåsar med stinna sockerpåsar, bukiga bakpulverburkar, kryddig kanel och syndigt smaklig suckat. Mjuknande margarin låg i skuggan under sätet och när jag började köra gatan framåt klingade det påminnande från pajformarna som blanka balanserade mellan skålar, vispar och plåtar. Sålunda rustad begav jag mig västerut, mot de blå fjällen som hägrade. Det var fredag och vägen förde mot ommar-torpet. I tankarna gick jag igenom allt jag hade att göra under helgen för att ha allting klart till nästkommande helgs stundande festligheter. Roligt, roligt att baka. Jag kunde nästan inte hålla mig från att slänga ett öga i bakböckerna som frestade mig på sätet bredvid. På den översta bokens glättade pärm trängdes en krämig chokladtårta med en gyllene persikopaj. Roligt, roligt att baka och mycket, mycket att göra. Bara det att Fred kommer ju ikväll och stannar hemma till söndag. Mina ögonbryn rynkades och munnen stängdes med en smäll. Hur hade jag tänkt nu? Dubbel-bokat - som om min hjärna bestod av två helt skilda kalendrar! Hur skulle jag hinna nu - Fred tar alltid all min tid. All tid. Får han inte tillräcklig uppmärksamhet så blir han besvärlig. Börjar riva i lådor och skåp. Drar ut mat. Skrattar och "dummar" sig. Då blir det inte roligt alls. Då blir stämningen mellan oss allihop dålig. Plocka upp och ställa tillbaka. Men, jag måste ju hinna. Gamla snurren i magen, gamla nystanet med lösa trådar. Kanske, om jag börjar med kakor medan bullarna jäser, men var ska bullarna jäsa, han äter ju upp degen medan de jäser. Och hur ska jag passa ugnen och bänken och bordet och sen när de ska svalna, var ??? Å herregud. Nu igen. Nu blir det så där igen. Det kommer inte att gå. Det kommer inte att gå. Nu igen! Hinder. Han hindrar mig. Igen.Aldrig får jag göra som jag vill. Det jag vill. Han hindrar mig. Gamla, gamla tankar raspar rispor, arga tankar kommer. Plötsligt såg mina ögon igen. Redan halvvägs, hur hade det gått till? Var hade mina tankar varit? Hjälp, tänk om jag hade kört på nån, jag hade ju ingen aning om hur jag kommit hit. Solen högt på himlen, vägrenarna dammiga så här långt in i juli. Gul renfana, det skulle man ju också ha plockat och torkat, vackert vackert i träkaret till hösten.
Hinder. Han. Men OM.
Om man skulle ta och ställa undan alltihop? Om man skulle ta och plocka undan och inte baka alls! Om man skulle ta och sätta sig på brunnslocket och ta fram hans språkplatta med pictogrambilder och försöka prata lite om sånt som Fred tycker om att prata om. Om man skulle ta och se efter om picknickkorgen stod kvar och om man kunde få låna morbror Hasses båt? Om man skulle ro en bit på sjön? Om man skulle ta och ringa hem till stan och be pappa Staffan ta med gitarren när han kommer? Då kunde vi sitta i solen och spela och sjunga. Fred och jag och allihop. Då skulle han inte vara något hinder. Inget hinder alls. Då skulle han ju vara en Tillgång. Och då skulle ju Tiden bli en Gåva. En Tillsammansgåva. Sålunda blev det bakningen som blev hindret, det som höll på att hindra mig från att ha det bra med min son. Och han, Fred, ja - han blev en Tillgång och vi fick två hela härliga, tokiga, jobbiga, fullständigt uttröttande men tillfredsställande Tillsammansdagar. Ett par veckor senare skrev jag en dikt om min upplevelse av att vända tanken, om den ibland svåra, men ändå - möjligheten - att tänka tvärtom ibland:
Min son och jag
Allt solsken flödar där han mig möter
för tanken vände, som höll mig fast
"besvärlig", "hindrande" - ord nu stöter
han blev en tillgång, och ej en last.
Allt solsken flödar, när allt jag känner
är solskensglitter i ögons dans
när jag kan tyda att vi är vänner
i munnens smil, och i handen hans.
Allt solsken flödar när lyckoljuden
som föds i honom i mig når fram
Och starka tråden går genom huden
med urkrafts styrka ur tidlös stam.
Allt solsken flödar den klara dagen
den ljusa dagen då jag förstår
att själva nuet i andetagen
får räcka, hur sedan än det går.
Ja, så är det. Nuet får räcka, hur sedan än det går. En dag i taget. Kram Maud
Tack Maud för dina fina ord och tankar. Jag kan hela tiden dra paralleller till mitt eget liv men min son Martin. Kan heller inte hjälpa att när jag läser det du skriver - ja då kommer tårarna. Bearbetar hela tiden, ska det vara så hela livet?, frågar jag mig.
Kram till dig också!