Kompetent handledning i personalgrupper
Jag fick ett mail från en mamma som har en dotter som bor i gruppbostad. Mycket var på tok i gruppbostaden, ansåg både föräldrar och personal. Och så småningom fick personalen handledning. Efter det första tillfället slutade personalen att krama den unga kvinnan, när de kom och när de gick hem. Under alla de år kvinnan bott i gruppbostaden, hade hon alltid hälsats med en kram av personalen, och det hade fungerat bra. Nu frågade både mamman och dottern varför det var slut på kramarna. Personalen svarade då att: Nu ska vi jobba så här!
Kvinnan som bodde i gruppbostaden förstod inte varför det var slut på kramarna, och hon var ledsen. Mamman som skrev till mig kommenterade: Det är ju just den där lilla extra omtanken som gör tanken att jag själv en dag är borta, uthärdlig. Varken mor eller dotter förstod egentligen vad som låg bakom beslutet om krambortfallet, för det var aldrig sådana saker som hade varit något problem.
Det finns mycket bra personalhandledning tack och lov, men det finns även handledning som är ytlig och ganska okunnig. En sak som jag varit med om många gånger, är att då det uppstår meningsskiljaktigheter mellan föräldrar och personal kommer handledningen att handla om brukarens vuxenhet och rätt till privatliv, och att föräldrarna inte kan släppa taget, vilket man då anser skadar brukaren, alltså föräldrarnas vuxna barn. Och många gånger, även om problemen kan handla om helt andra saker - även personals kompetens kan ibland behöva utvecklas - kommer man snabbt in på förändringsarbete som gäller personalens bemötande gentemot de boende, och vikten av att bemöta dem som vuxna individer. Och då händer ibland sådana här saker som mamman berättade om i sitt mail.
Att behandla en brukare som en vuxen individ kan innebära många saker. Det är viktigt att bli lyssnad på, att bli respektfullt bemött, att få möjlighet att utvecklas och ta ansvar. Att ge personal handledning och därigenom belysa HUR man kan arbeta med detta utifrån varje enskild persons behov och förutsättningar är oerhört viktigt. Och det som faktiskt ibland gör mig både ledsen och vanmäktig, är då jag får höra berättelser som den jag inledde med. Vad - i detta beslut att sluta ge brukaren den kram hon var van vid sen 8 år och inte kunde förstå varför den uteblev - skulle bidra till hennes utveckling gällande vuxenhet? Det går att konstatera att hon blev inte lyssnad på - hon ville ha den där kramen fortfarande. Hon blev inte respektfullt bemött då hon stod där och inte förstod - utan bara fick svaret: Vi ska jobba så här nu. Huruvida en utebliven hälsningskram kommer att bidra till hennes utveckling och ansvarstagande - kan jag inte heller förstå. Många av oss kramar varann då vi hälsar, både då vi kommer och då vi går.
Nej- handledning måste gå djupare än så här! Kompetensutveckling för personal handlar om att få hjälp att förstå sitt uppdrag och att ha god kunskap om funktionsnedsättningarna och vad konsekvenserna av dessa innebär för enskilda. Var och en har rätt att må bra där man bor, och att få hjälp att förstå varför förändringar kommer till stånd.
Som du ser är jag lite "arg" idag - jag är arg på okunnighet! Kram på er/Maud
