Jag var lycklig då jag var sju
Det var som sjuåring jag fick en rosa dagbok med ett guldfärgat litet lås, och den mest söta, pyttelilla nyckel. Det blev viktigt för mig att låsa och låsa upp, och i den rosa dagboken skrev jag om allt jag upplevde. Det blev nog mest en redovisning av den dag som gått, jag skrev på kvällarna. ”Kära dagbok - Idag har jag varit i skolan…”. Kanske skrev jag inte så mycket om känslor och inre tankar – det kom nog senare – i tonåren.
Det här året har jag börjat skriva dagbok igen. Jag ägnar inte mycket tid till dagboksskrivandet men ändå blir det av, lite grann. En dag varje månad skriver jag nu dagbok. Tanken är att det inte enbart skall vara en redovisning av den dag som gått, utan att jag skriver om tankar och känslor som antyder var jag just då står i livet, vad det är jag bryter och bänder i för tillfället…
Och jag har upptäckt att vissa trådar drar jag i gång på gång. Jag har skrivit mycket om att mina barn är vuxna, att de inte längre behöver mig. Nu klarar de sig själva, även Fred – med hjälp av sin personal i gruppbostaden. Jag ser tillbaka på tiden då barnen var små – då jag var bäst i världen. Jag kan se då jag går tillbaka i mina texter att jag har skrivit lite om ensamhet – och överblivenhetskänsla. Fast lite lättnad också – det är ju fantastiskt att äntligen få vräka på min egen musik, högljutt – utan att någon förfasar sig över min dåliga smak!
Så, efter det här året har jag nu 12 dagbokstexter och idag har jag läst igenom allt – och på det sätter följer jag lite av min egen resa. Jag har dragit några slutsatser, jag har urskiljt några trådar som jag vill dra i ännu lite mera – utveckla… kanske slutar det i en mer sammanhängande text … kanske .. Spännande och givetvis – det inser jag – ingår stänk av egenterapi, som i allt skrivande!
I morse läste jag följande mening: ”att stå upp till knäna i en flod och dö av törst” och jag fick så många tankar. Jag tänkte på vänner som jag kanske tagit för givna och om den underbara världen jag lever i som är full av människor som bara väntar på just mig (kanske)… ja, det finns mycket jag tar för givet, ganska aningslöst. Ändå vet jag ju att varje dag är en enda dag. I morgon är den här dagen över, tillsammans med alla chanser jag bortsåg ifrån. Så jag vill leva idag, med allt vad det innebär. Jag såg ett inslag på tv en morgon, det var Henning Mankell som intervjuades. Han fick frågan:
- Hur får du tid att skriva alla dina böcker, så mycket som du dessutom arbetar?
- Om jag tar bort en timmes tv-tittande varje kväll, får jag 8 veckor om året då jag hinner göra andra saker, svarade han, och pekade därvid på det faktum på hur aningslöst vi många gånger låter livets underbara dagar passera.
Egentligen har jag allt jag behöver i livet för att bli lycklig, men kanske saknar jag ibland en medveten förmåga att uppskatta det. Många av oss går genom livet utslitna, överansträngda och tomma och törstar efter lycka, medan vi i själva verket står upp till knäna i rikedomens flod. Idag ska jag tänka på det goda som redan finns i mitt eget liv, i stället för att tänka på allt jag inte har. Jag känner stor tacksamhet för det goda, rika liv som jag har.
Jag avger inget nyårslöfte i år, men – i stället härmar jag författarcoachen Ann Ljungbergs nyckelord för året – ord som även jag vill ska bli även mina ledstjärnor för år 2011: kreativitet, energi, eftertanke, struktur, vila, resultat. GOTT NYTT ÅR 2011!