Det där med samvetskvalen
Visst är det lätt att få samvetskval som förälder! Nu har jag tagit mig tid att åka utomlands, jag har jobbat, och så blev jag superförkyld. Precis den här helgen när jag räknat med att Fred skulle komma ligger jag däckad. Och inte vill jag smitta honom och inte är jag en rolig mamma heller, så han blir kvar i gruppbostaden. Där har han det bra, jag vet! Men jag hade längtat så, och jag vet att han också har längtat och då stack samvetskvalet till... Det var nästan så jag tänkte att... ska jag ändå... Men nej. Det kommer nya tider då vi får träffas igen. Och förresten, samvetskval är väl ändå alla föräldrars gissel? Gör vi någonsin tillräckligt för våra barn? Är vi någonsin tillräckliga?
Ja, egentligen tror jag det! Egentligen tror jag att så länge vi gör gott, och gör så gott vi kan, så räcker det. Och så länge vi har kärlek. Nu ska jag ringa till min gode son, och så får vi höra varandras röster. Det får räcka just nu. Och så hostar jag vidare... Vi hörs snart igen! Många rossliga hälsningar från Maud
Hej goa Maud!
Visst är det skönt med bloggar - man gör som man vill!
Och, jo, jag tror att man lever med någon form av samvetskval jämt när man är förälder. Man vill räcka till över alla gränser. Det är nog helt enkelt livet. En gång berättade jag för en unge om mitt samvetskval över något som inte blivit av. Ungen hade inte alls blivit besviken, han berättade om något han gjort i stället och inte ens ägnat en tanke åt det som jag hade dåligt samvete över. "Relaxa", sa han, "det där gör vi nästa gång..." och så var det inte mer med det.
Tja, så kan det va. Också. Kram!!!